Stevens Sanningar

Veckans fredagsuppdatering skrivs från centrala Köpenhamn där jag och älsklingen pustar ut efter en mysig dag som vi tillbringat på anrika Tivoli några kvarter härifrån. Vi hade väl i ärlighetens namn önskat oss lite bättre väder när vi bokade den här resan, men precis som hemma är det nordliga vindar som gör att det är lite svalare än önskvärt. Ändå inte dåligt på något sätt och vi trivs verkligen.

 

Tivoli är en underbar park på alla sätt. Jag har bara varit här en gång tidigare, det var som 11-åring för väldigt länge sen. Det är fascinerande hur de får plats med så mycket på den relativt lilla ytan mitt i den danska huvudstaden. Vi var inte inriktade på att åka några attraktioner utan nöjde oss med att njuta av den underbara parken samt ett och annat vattenhål.

 

 

Resan är en födelsedagspresent till min underbara fru som hon fick av mig när hon fyllde jämnt i januari. Vi har dessutom något att fira tillsammans, men det får du läsa om nästa vecka. Vi kom hit igår efter att ha rest med tåg från Stockholm inklusive byte i Malmö. Vi älskar verkligen att åka tåg och allt flöt på bästa sätt. Gårdagen ägnade vi åt att bekanta oss lite med omgivningarna och på kvällen gick vi ut och åt på en ordinär restaurang i grannskapet som bjöd på god mat och mycket bra service.

 

 

Vi har varit i Köpenhamn två gånger tidigare, men då bara över dagen i samband med att vi varit i Malmö. Vid det senaste tillfället hade vi dessutom med oss våra cyklar vilket passar bra i den här stan där det känns som att "alla" cyklar. Man får vara vaksam när man promenerar på trottoarerna, så man inte vinglar ut i cykelbanan för där går det undan 😅 Utöver det har jag varit i Köpenhamn för många, många år sedan under min aktiva ishockeydomarkarriär. Jag var här och dömde en landskamp mellan Danmark och Japan, långt innan vårt södra grannland tog ett steg till den nivå där de befunnit sig de senaste dryga 15 åren.

 

Om jag backar bandet till förra helgen var det ännu en jobbhelg för älsklingen. Lördagen tog jag det mestadels lugnt och följde V75-tävlingarna från Umeå. På lördagskvällen fick jag också se hur en av mina delägda travhästar, Global Fine Dining, vann ett lopp på Rättvikstravet. Även om loppet inte var det hårdaste, gjorde hon sitt lopp på ett rejält sätt och vann buslätt.

 

 

Det allra roligaste som hände i lördags var att jag fick ett högst oväntat besök. Först ringde det vid 17-tiden, men då jag inte kände igen numret lät jag bli att svara. Någon minut senare kom det ett sms...

 

 

Jag bara rusade ut för att se om Jonas och Joakim var kvar, de hade ju bevisligen varit vid vårt hus. Jag har inte träffat Jonas och Jocke på lite drygt 50 år. En lång historia varför de var en del hos oss då i början av 70-talet, men återseendet var magiskt. Faktum är att jag tänk på dem ibland och helt sanningsenligt så sent som för ett par veckor sedan. Ju äldre man blir, desto mer betyder det att återknyta kontakten med människor man tycker om. Nu ska vi hålla i kontakten och det verkar dumt att låta det ta 50 år igen innan vi ses.

På söndagen begav vi oss till Eskilstuna när Helena sovit färdigt. Våra fyra barnbarn fick som påskpresent välja om de ville gå tillsammans med oss till en sportbar och kolla på någon spännande match med tillhörande mat eller om de ville gå på bio. Vi hade väl aldrig trott att alla fyra skulle kunna samsas om samma upplevelse samtidigt och nu var det dags att klara av den första presenten. Syskonen Adrian och Axel ville gå och titta på El Clásico, dvs det spanska rivalmötet mellan FC Barcelona och Real Madrid. Därför blev det en sen eftermiddag på O'Learys i Eskilstuna och satan i gatan vilken fotbollsmatch vi fick se. Axel är Barcelonafantast av stora mått och mormor bestämde sig för att också hålla på laget från Katalonien. För att skapa lite dynamik var mina och Adrians sympatier hos Madridlaget.

 

Bam-Bam! Innan det gått tio minuter av matchen ledde Real med 2-0. Pang-Pang-Pang-Pang! När det gått ytterligare drygt 20 minuter av första halvlek hade Barcelona vänt på steken och ledde med 4-2. Kort sagt var det en oerhört händelserik match som innehöll allt. Till sist stod Barca som segrare med 4-3 till framförallt Axels stora lycka. En jättelyckad påskpresent! Snart är det Sixtens och Elviras tur att få kvittera ut sina presenter.

 

 

I måndags var jag hos optikern. Jag tycker att jag ser allt sämre på långt håll, vilket jag fick bekräftat vid synundersökningen. Samtidigt har min syn blivit bättre(!) på nära håll och jag längtar verkligen efter att mina nya glas till mina tre par glasögon kommer. Det är tyvärr också så att det finns tecken på begynnande grå starr, men inte så illa ännu att jag remitteras till ögonkliniken.

 

I tisdags kväll hade jag ett uppdrag kopplat till mitt ideella engagemang i Guif. Vi anordnade en workshop för nyckelpersoner kring våra aktiviteter som vi bedriver i skolor och på fritids i några av Eskilstunas utsatta områden. Ett fantastiskt fint arbete som framförallt drivs framåt av två oerhört dedikerade handbollsmänniskor, Cici och Mortimer. Det är en ära att få vara en del i detta viktiga arbete.

 

Eftersom vi skulle åka till Köpenhamn var det en kort arbetsvecka för oss. Ytterligare tre underbara dagar i skolan med världens bästa elever. Trots de underbara dagarna har jag tvingats ta ett jättesvårt beslut den här veckan. Ibland hamnar jag i lägen då det inte finns något bra beslut att ta, då får man nöja sig med det minst dåliga.

 

Det börjar kännas ordentligt att jag nu bara har en kort tid kvar tillsammans med mina medarbetare och elever. Det gör faktiskt ont i mig och jag ber till något jag inte tror på att det ska fortsätta att vara en lika fin skola där jag vet att de allra flesta trivs och där jag tror att vi kunde få ännu fler att trivas om vi fått fortsätta som nu. 

 

På tal om skola så följer jag Annika Sjöberg på Instagram. Hon är en rektorskollega till mig som numera främst jobbar som föreläsare. Vi tycker så lika om så mycket och det inlägg hon la ut på Insta idag, skulle jag också kunnat skriva sett till innehållet. Därför återger jag det här i sin helhet:

Vi undrar varför elever inte kommer till skolan – men vad är det de kommer till?
Nu läggs schemat för nästa läsår i alla Sveriges skolor.
Men bland alla ämnen, salar och lektionspass glöms ofta det viktigaste bort:
När får eleverna bli sedda? När får de prata – och verkligen bli lyssnade på?
Inte bara räcka upp handen. Inte bara prestera.
Utan få hjälp att förstå sitt skolarbete.
Prata om det som skaver.
Bli coachade. Stärkta. Mötas av en vuxen som har tid att lyssna – inte bara undervisa.
Ett barn som blir lyssnat på slutar skrika i tystnad.
Ett barn som blir sett behöver inte skapa kaos för att märkas.
Lärare arbetar 45 timmar i veckan.
Så vi måste våga fråga:
Hur mycket av schemat avsätts för samtal, coaching och relation?
Vi pratar om ökande skolfrånvaro.
Men vem orkar gå dit där ingen ser en? Där ingen lyssnar?
Kanske är det inte ännu en lektion som får dem tillbaka –
utan en vuxen som har tid att fråga:
”Hur är det egentligen?”

 

Med Annikas ord är det dags att önska trevlig helg och för min del strax tid att ge mig ut i Köpenhamnskvällens brus. Var snäll! Gör goda handlingar! Se andra människor!