Höll på att glömma
Var på väg i säng då jag kom på att jag lovat att blogga. Tur att jag tagit tag i mina sovtider och numera är på väg i säng vid 23-tiden istället för vid ett-tvåtiden på natten. Nu kunde jag faktiskt återvända till datorn och skriva det utlovade inlägget utan att klockan blir okristligt mycket. Egentligen hade jag tänkt ta upp ett speciellt ämne, men det får jag säkert anledning att återkomma till, kanske redan imorgon.
Istället blir det en kortis om dagen som varit lång som så många gånger förr. Första klockan ringde som vanligt 05.42 och sedan snoozade jag tre gånger tills klockan visade 06.09. Då började jag så smått röra på mig, kollade av min mejl och Facebook samt spelade de matcher i Quizkampen där motståndaren spelat under natten. Därefter upp för att släppa ut fyra hundar på tomten och utfodra fem cockervalpar. Våra bedlingtonvalpar är inte lika galet hungriga på morgonen och de fick vänta på sin frukost. Min frukost å andra sidan bestod för dagen av en kopp varm O'boy (ja, jag är barnsligt förtjust i denna klassiska chokladdryck) och ett antal knäckemackor.
Vid 7 var jag på jobbet som vanligt och jag kände mig osedvanligt grinig hela morgonen. Kan inte sätta fingret exakt på vad det var, men av någon okänd anledning hade jag med mig ett taskigt humör som späddes på av ett antal irritationsfaktorer. Som grädde på moset kom jag på att jag glömt ett kollegieblock hemma med viktiga anteckningar i som jag var tvungen att ha. Dagen i övrigt var lektionsfri eftersom mina elever skrev nationellt prov i engelska då jag skulle haft lektion med dem och jag fick en hel del undanstökat. I takt med det att jag fick saker gjorda blev mitt humör dessutom allt bättre och framåt eftermiddagen började jag bli mitt vanliga glada jag igen. Mitt på dagen hade jag också ett mycket intressant möte med en person som jag hoppas få träffa snart igen. Mötet smakade nämligen mera. Värt att nämna är också att jag åt lunch i skolan vilket inte är någon självklarhet, men jag har successivt bättrat mig och det är naturligtvis viktigt.
Det blev en lång arbetsdag. Jag sitter numera i skolans ledningsgrupp och för närvarande lägger vi pussel med tjänsterna inför nästa läsår. Vi har en tuff ekonomisk sits och det är inget lätt pussel. När klockan var bortåt halv åtta var vi klara, såvitt vi kunde se då, och vi kände oss ganska nöjda utifrån de förutsättningar vi har. Som vanligt kommer somliga bli väldigt nöjda medan andra blir mindre nöjda. Det är dock förnuftiga människor vi har att göra med så jag tror att det kommer att landa bra till sist.
När jag gick till bilen i snålblåsten och med regnet hängande i luften var jag inte alls sugen på att springa, vilket jag förutsatt mig tidigare under dagen. Eftersom jag vill springa fem dagar i veckan är det surt när jag hoppar över måndagen, men det tog verkligen emot. Men det går ju att ändra sig igen och trots 12,5 timmar nonstop på jobbet så klev jag glad in genom dörren hemma och bytte ganska snart om till träningskläder. Det blev som planerat en halvmil och det kändes riktigt bra trots att jag borde varit rejält trött och sliten. Jaghar märkt det tidigare att lite glädje och mycket positivt tänkande frigör massor av endorfiner som gör att man blir pigg, trots att de fysiska förutsättningarna är ogynnsamma.
Kvällen rundades av med en tur till affären för att köpa mjölk och frukt, sedan lite fika framför TV:n innan jag hamnade vid skrivbordet där jag nu avslutar kvällen. Känner mig nöjd med dagen och lite extra nöjd med att det äntligen blev ett nytt blogginlägg. Imorgon är jag tillbaka!
//Steven :-)