Stevens Sanningar

Förra veckan blev det ingen fredagsuppdatering. Det hanns helt enkelt inte med då vi tillbringade helgen i Stockholm. Därför är det två veckor att sammanfatta, men jag ska främst koncentrera mig till tre ämnen och sedan bara några små konstateranden.

 

Helgen i Stockholm var mysig, men det fanns en sak som förtog glädjen och det återkommer jag till. Hur som helst, den här gången bodde vi ute vid Globen. Ett hotell som jag för övrigt tillbringat massor av nätter på i olika sammanhang, främst under min tid som domare och förtroendevald inom svensk hockey. Standarden på hotellet är ju långt ifrån vad den en gång i tiden varit, men vi trivs ändå där. Inte minst gillar vi stämningen i hotellobbyn och runt baren. På tal om baren så utspelades en skön scen i lördags kväll. Jag såg en yngre tjej tillsammans med ett par kompisar. Rätt som det är hör jag henne utbrista:

- Nu fyller jag år!

Jag kollade på klockan och den hade precis passerat midnatt. Tjejen går då resolut fram till baren, beställer en drink och visar triumfatoriskt upp sitt leg som nybliven 18-åring. Jäkligt skön grej faktiskt.

Fredagskvällen var vi på en restaurang som heter Florentine som ligger på Folkkungagatan, nästan vid Medborgarplatsen. Det var en jättemysig italiensk restaurang som verkade väldigt populär. Kö in och många som fick sätta sig på väntan om de inte, som vi, hade beställt bord. Jag åt en jättegod pizza och det var ett ställe vi kommer att återkomma till. Därefter hade vi planerat att gå på Biblioteket vid "Medis". Det är ett ställe vi besökt tidigare där man kört som ett AW-disco från tidig kväll. Nu blev det tyvärr inte så beroende på det jag strax ska berätta. Vi åkte hem till hotellet istället och hängde i baren.

 

 

Under lördagen arrangerades en av de bästa travtävlingarna totalt sett som någonsin gått av stapeln i Sverige. Det har åtminstone aldrig betalats ut så mycket prispengar under en och samma dag. Som travälskare slickade man sig om munnen och det ena loppet innehöll finare hästar än det andra. På grund av vår kvällsaktivitet hade vi inte tid att vara på plats hela tävlingsdagen, men vi åkte ut till Solvalla och följde ett gäng lopp i ett väder som var minst sagt varierande. Det var mysigt att hinna dit en stund och se ett urval av alla sagolikt fina hästar.

 

Kvällsaktiviteten, och den egentliga anledningen till att vi bokat in Stockholm just denna helg, var Bo Kaspers Orkester på Rival. De hade haft premiär veckan innan på sin nya show (kanske inte ska kallas show, men de har Rival som fast scen resten av hösten). Jag tror vi räknade till att vi sett BKO fem gånger tidigare och det är verkligen ett av våra favoritband. Sjukt skickliga musiker med mängder av bra låtar och pricken över i:et är ju blåsarna Björn Jansson (saxofon och klarinett) och Jonne Bentlöv (trumpet) som inte är medlemmar i bandet, men alltid med på livespelningar. Det blev verkligen en toppenkväll och jag längtar redan efter att vi ska se dem igen. Innan vi gick till Rival var vi på en kinakrog rakt över Mariatorget och det var både gott och trevligt. Vi åkte tillbaka till hotellet efteråt och även denna kväll blev det lite barhäng innan vi knöt oss.

 

 

Under söndagen begav vi oss hemåt efter frukost. Vi tog emellertid en omväg där vi först var till Hagsätra och tittade på huset och gården där älsklingen växte upp under sina första åtta levnadsår. Vi kollade in en adress i Bandhagen där en vän från längesen bodde för lika längesen, vi åkte vidare via Huddinge, Tullinge, Tumba, Vårsta och Östertälje. I den sistnämnda stadsdelen i Södertälje letade vi upp huset där min farbror bodde för mer än 40 år sedan. Jag kände inte igen huset även om jag hade varit där så många gånger som barn. Jag har jobbigt att se tillbaka på saker, liksom jag kan må lite dåligt av att se gamla fotografier eftersom det påminner mig om att åren gått så oerhört fort. Samtidigt fascinerar det mig och jag har märkt en ökad nyfikenhet hos mig själv att försöka acceptera och omfamna gamla minnen.

 

En fin helg tillsammans med den människa som både är min bästa vän och min älskade hustru. Dock blev det inte som jag hade tänkt mig. Komplikationerna efter min operation som jag gjorde för drygt tre veckor sedan håller nästan på att bryta ner mig. Jag har ju varit öppen med vad jag gjorde för operation, bland annat har jag berättat om den i fredagsuppdateringen den 29 september. Väl medveten om att många har det så mycket värre, har jag hamnat i ett rent helvete med ett urinläckage som känns som rena vårfloden. Det går att hantera, men kräver otroligt mycket planering och förberedelse. Det värsta är att det inte känns som att det går åt rätt håll, snarare tvärtom. Det har även gjort att jag i stort sett bara jobbat hemifrån de senaste veckorna. Även om dagarna och kvällarna är fullspäckade av jobb så är det ju på plats i skolan jag vill och ska vara. Det känns som om jag sviker mina medarbetare, men just nu är det helt omöjligt för mig med någon annan lösning än att jobba hemifrån. Stockholmshelgen påverkades också något oerhört av mitt tillstånd och mina problem förtog en hel del av glädjen. Ny läkarkontakt är utlovad till veckan som kommer. Komplikationen är inte unik, men högst ovanlig och jag känner mig rejält stukad.

 

Lördagen för snart två veckor var vi bortbjudna. Jag bestämde mig sent för att vi skulle gå dit. Det är första gången vi är bortbjudna på flera år och jag ville verkligen inte missa att träffa fina vännerna Lotta och Stefan. Det blev en härlig och rolig kväll med god mat och kul sällskapsspel där förutom värdparet även deras båda döttrar och ytterligare ett par var med i gemenskapen. Jag fick ägna mig åt ideliga toalettbesök för att hantera min situation, men det funkade helt okej och jag var glad att jag vågade utmana mig själv.

Till sist kom det lika väntade som sorgliga beskedet att Lasse Berghagen avlidit i sviterna av sina hjärtbesvär. Det är ytterst sällan jag blir berörd av ett dödsfall som drabbar en kändis som jag själv inte känner personligen, även om jag har lätt att bli just berörd. Jag är generellt av åsikten att vi borde vara bättre på att uppskatta människor medan de lever. Det här var annorlunda. Lasses frånfälle grep tag i mig och mänskligheten har förlorat en av sina finaste människor.

 

Det är lätt att ta till överord när någon lämnar oss, men Lasse har på något sätt alltid funnits i mitt liv. Jag köpte min första LP-skiva med honom som elvaåring. Jag gillade honom skarpt under hela min tonårstid, då i smyg förstås. Kompisarna som lyssnade på glamrockband som Sweet, Slade eller andra tyngre rockband skulle nog aldrig förstå att jag lyssnade på Lasse Berghagen. Sen har han funnits där. Jag var rejält dedikerad Allsång på Skansen under de år han ledde det programmet. Han lyfte ju programmet till att bli en nationell angelägenhet och tisdagarna kl 20:00 var en helig tid. Jag missade inte ett avsnitt och vi var på plats några gånger under hans programledarera. Jag minns att jag i något sammanhang när internet var i sin barndom hade en presentation någonstans som bestod av en bild på Lasse och texten "Om den här mannen styrde världen skulle det inte finnas några krig". Jag känner ju en del människor inom musikbranschen och alla sa samma sak, det finns inget ont att säga om Lasse Berghagen. Han hade inga fiender, det fanns inga skandaler. Han var bara en två meter lång, gosig och snäll nallebjörn som hade gåvan att ge oss mängder av musik med härliga texter.

 

I de sammanhang jag har rört mig kan jag tycka att några av hans mest populära alster är en aning sönderspelade, även om jag tycker om dem. En kväll i juni går jag inte igång på så som jag gjorde när den kom och som många andra gör. Jag har andra favoriter som exempelvis En enkel sång om frihet (minst lika aktuell idag som när den kom för 50 år sedan), Han är en clown (hyllar människor som går sin egen väg), Ding-Dong (jag blir bara glad av denna mellodänga från 1973), Sträck ut din hand, låten som alltid avslutade Lasses allsångskvällar uppe på Solliden en halvtimme efter att TV-kamerorna hade slocknat samt Flirtige Knut där Lasse visar sin komiska ådra. Detta är dock oväsentligt och hans låtkatalog är lika varierande som den är bra. Lasses minne och inte minst hans musik kommer alltid att leva kvar. Tack för allt du gett oss och tack för att du alltid var den varma människa du var.

 

 

 

 

 

 

 

I och med detta önskar jag alla en trevlig helg och kom ihåg att vara snäll mot andra och gör gärna något gott för någon annan.