Stevens Sanningar

Veckans fredagsuppdatering börjar i förra veckan och något jag redan tagit upp här i bloggen, nämligen vår avslutningsfest på skolan som vi hade den 18 juni på Hotel Malmköping. Jag nämnde ju då att mina älskade medarbetare sjöng en sång för mig och nu får ni också ta del av den inklusive mitt alldeles för långa tacktal... 🙈

 

Det här har varit min sista arbetsvecka på Europaskolan Malmköping, även om det återstår en arbetsdag på måndag, men den har jag tänkt att genomföra hemifrån. Jobbveckan har bestått av några möten, några avslutningssamtal, lite råd och tankar inför att kommunen tar över och framförallt städning. Efter att ha haft samma kontor i nio år och drygt tre månader fanns en del att röja och det väckte både minnen och skapade berg av sådant jag stått och strimlat sönder. Jag har aldrig jobbat så här länge på en skola, det är bara Stallarholmsskolan som kan konkurrera men där slutade jag efter nio år och knappa tre månader.

 

Jag måste erkänna att jag inte riktigt fattat att det är slut. Eftersom det på sitt sätt är en ofrivillig slutpunkt känns det inte bra någonstans. Jo, jag hade erbjudande om att fortsätta som rektor på skolan, men en sammantagen bedömning (populärt uttryck) gjorde att jag landade i att jag hade mer att förlora än att vinna på att hänga med i verksamhetsövergången. Samtidigt finns ett stänk i mig där jag känner att jag sviker de medarbetare, vilket är en stor majoritet, som lojalt stannar på skolan. Jag hoppas ändå att allt detta slutar i något bra, framförallt för eleverna men självklart även för alla medarbetare oavsett om de stannar, ska börja jobba på någon annan skola eller göra något helt annat.

 

Igår lämnade jag skolan efter att ha städat bort alla synliga spår efter mig. Jag hoppas jag lämnat andra spår och minnen, men skrivbordet var rent och bokkhyllan var tom. Tänk att en arbetsplats kan göra ett sådant enormt avtryck i en människas (mitt!) liv. Jag tror att det handlar om att vi haft det tufft vilket i sin tur beror på att många av våra elever har det jobbigt på olika sätt. Just det faktum att vi jobbat i en miljö där livet för de flesta är så långt ifrån en räkmacka man kan komma, gör att det händer något med en själv. Man blir ödmjuk och man känner att man gör skillnad på riktigt. Den enorma kärlek vi fått från våra elever, den skulle man aldrig fått i ett välbärgat område. Just den tuffa miljön gör också att vi i personalgruppen blir tajtare och måste stötta varandra för att orka. I det stora hela tycker jag att vi hanterat vår situation på bästa sätt och vi har alla lärt oss massor som vi kommer att ha livslång nytta av. Att få möjligheten att leda en sådan verksamhet är en ynnest jag aldrig skulle vilja varit utan.

 

 

Efter att ha publicerat några inlägg på sociala medier igår har jag fått "hundra" frågor om vad jag ska göra nu. Det ärliga svaret är att jag inte vet. Jag har lagt exakt all kraft jag har på att vi skulle dra det här sista läsåret ända in i kaklet på allra bästa sätt och kanske satt mig själv i andra hand. Jag har sökt något ströjobb här och där, men det har inte gett något hittills. Jag ser flera alternativ vilka alla har för- och nackdelar. Krasst är det ju så att jag inte är purung längre, men samtidigt känner jag mig bättre än någonsin. Jag ser framför mig ett jobb ytterligare innan det är dags att retirera och leva livets glada och goda dagar som pensionär. Under de kommande 5-7 åren har jag massor att ge utifrån mitt kall, mina kompetenser och mina erfarenheter.

• Hitta ett nytt rektorsjobb. Det är väl det logiska alternativet, men precis som jag säger i tacktalet i ovanstående klipp vet jag inte om jag orkar göra det på allra bäst en gång till. Jag har verkligen gett allt av mig själv och det tar sin tid att förflytta sitt hjärta in i en ny verksamhet och utan att ha hjärtat med, då är jag inte så bra som jag kan vara.
• Jobba som skolchef. Det skulle nog passa mig, men jag har inte gått skolchefsutbildningen vilket kan ligga mig en del i fatet även om jag skulle fixa ett sådant jobb på ett bra sätt. Jag kan för övrigt avslöja att jag sökte tjänsten som skolchef i Flens kommun, men trots att jag tror mig vara oerhört lämpad för uppdraget då jag efter nio dryga år känner kommunen och dess utmaningar, blev jag inte ens kallad till en intervju. Att jag inte fick vara med och konkurrera om tjänsten fick jag reda på när det kom en enkät där jag skulle tycka till om rekryteringsprocessen jag just varit med i... Jag har aldrig varit med i någon rekryteringsprocess och jag tror faktiskt Flens kommun, med sina enorma problem inom utbildningsområdet, gjort ett stort misstag som inte gett mig chansen. Nåväl, jag fyllde i enkäten och skickade in den. Alla frågor om den så kallade processen skattade jag med en nolla på skalan 0-10. Tur att det finns 289 andra kommuner som kanske behöver en skolchef.
• Göra något helt annat. Självklart kan jag tänka mig att jobba som chef/ledare inom vilken randomverksamhet som helst. Jag var på vippen att bli erbjuden ett helt annat jobb i chefsposition vid det senaste årsskiftet men föll på mållinjen.
• Dra mig tillbaka och bli pensionär. Nej! Jag har massor kvar att ge. Inte aktuellt!
• Bli konsult. Det är faktiskt ett av mina huvudspår just nu. Att kunna stötta skolor i ledningsfunktionen och olika beslut samt att hålla föreläsningar kring det jag vet fungerar är ett hett alternativ.