Stevens Sanningar

Som så ofta förr inleder jag med att ondgöra mig över hur fort tiden går. Redan juli och fortfarande väntar vi på ett rejält högtryck. Det har ju varit hyfsat varmt senaste veckan, men allt förtas av den friska vinden som konkurrerat med solen. Igår var det snudd på storm här och det har jag aldrig upplevt under högsommaren, möjligtvis en kortare stund när man befunnit sig mitt i ett värmeåskväder. Nåväl, vi lämnar vädret därhän. Det blir som det blir med den saken och det är bara att anpassa sig genom aktiviteter och kläder.

 

Den här veckan har inte riktigt blivit som jag hade tänkt. I måndags gjorde jag min sista officiella arbetsdag för Europaskolan. Den gjorde jag hemifrån, men jag har fortsatt att arbeta hela veckan med sånt jag vill lämna ifrån mig i perfekt skick. Så den där känslan av vare sig frihet eller semester har inte infunnit sig ännu. Nu tror jag dock att det successivt ska bli lugnare och lugnare, men jag har också lovat min gamla arbetsgivare att skriva en ganska omfattande dokumentation över våra tio år i Malmköping. Det är emellertid ingenting jag kommer att stressa fram.

 

Jag är en nostalgiker med en tydlig sentimental sida. Det är nog dessa egenskaper som gör att jag har svårt att släppa det som inte längre är vare sig mitt jobb eller mitt ansvar. Saknaden kommer att vara stor och det känns fortfarande märkligt att det inte är jag som just nu planerar för nästa läsår på skolan eller som ska få träffa alla medarbetare första dagen efter sommarlovet eller för all del, och inte minst, alla elever den första skoldagen.

 

För att suga ut allt det fina jag fick uppleva i samband med avslutningarna och vår avslutningsfest så har jag även denna vecka något fint att publicera. Det var ett tal som Elisabet Widegren höll till mig på avslutningen den 13 juni. Elisabet är en av ganska få medarbetare som finns kvar på skolan sedan den startade i augusti 2015 och som därmed fanns på plats när jag började sju månader senare. Elisabet har alltid haft en viktig position och jag vet att hon drog ett overkligt tungt lass när skolan startade och det mesta var grumligt och oklart. Under den här avslutningen var hon som så ofta förr konferencier, ett uppdrag hon alltid löser med den äran. Kan man dela ut A+?

Jag har haft ynnesten egentligen hela det sista halvåret att mötas av så oerhört mycket uppskattning. Kanske allra mest från elever, men även från medarbetare och vårdnadshavare. Även nödvändiga samarbetspartners som exempelvis Socialtjänsten, den centrala elevhälsan och Polisen har sagt så många fina ord om mig och till mig. Jag kan bara förläget säga TACK 🙏🏼

 

Just det där att berömma eller tacka människor när tid finns, det är något jag försökt att bara bli bättre och bättre på. I många olika sammanhang försöker jag ge människor pepp och beröm för vilka de är eller vad de gör. Det kan vara en butiksanställd, det kan vara en musiker som jag lyssnar till, det kan vara en flaggvakt vid ett asfalteringsarbete, det kan vara en flygvärdinna eller tågvärd. Ja, det kan nästan vara vem som helst. Det räcker att jag märker att personen i fråga gör sitt bästa och gör det på ett sätt att jag som kund eller gäst känner att jag är viktigast just där och att vederbörande förstår att utan oss kunder eller gäster så skulle inte hens jobb ens finnas. På exakt samma sätt måste vi som jobbar inom skolan tänka, det är våra elever som alltid är viktigast. Utan eleverna skulle våra jobb inte behövas.

 

Att passa på att ge positiv feedback här och nu är viktigt. Alla vi människor mår bra av, och vill ha, positiv bekräftelse. Tänk vad många vackra saker det sagts om människor i samband med att de lämnat jordelivet. Det är naturligtvis fint i sig, men kom ihåg att lyfta människor medan tid är och de har möjlighet att ta del av detta själva.

 

Sedan jag skrev min förra fredagsuppdatering har vi ju haft en helg också. Lördagen tillbringade jag till största delen på Sundbyholmstravet där det arrangerades V75, STL-finaler och finaler i det penningstinna E3 för treåriga hästar. Det var verkligen högklassiga startfält den här lördagen och jag fastnade faktiskt på stallbacken hela dagen. Där tittade jag på vackra hästar och surrade med folk som jag i allmänhet bara träffar på trav eftersom de mer eller mindre jobbar 24/7 just med trav.

 

 

Under söndagen hände väl inget speciellt, jag jobbade en del (då var det den 29 juni och jag var fortfarande anställd av Europaskolan 😅) men ägnade  mig nog en del åt trädgården också. På kvällen var jag till gymmet och sprang. Det blev ytterligare två löppass under veckan och totalt 18 km. Jag har dock känt mig sliten och de senaste dagarna fått rejält ont i mitt skadade knä igen 😢

 

Nu önskar jag er alla en riktigt trevlig helg med en förhoppning om att vi är snälla mot varandra och gärna gör goda handlingar för andra. Jag tar er med tillbaka till Trädgårn i Göteborg i juli förra sommaren när jag bevittnade en magisk konsert i högsommarväder med älskade Lars Winnerbäck. Jag har själv filmat från andra ledet framme vid scenen.

 

"Släpp mig var som helst i världen
Jag tror jag hittar hem"