Stevens Sanningar

Fredag igen och nu är jag tillbaka på svensk mark. Klockan ringde 04:30 i morse och en timme senare var vi på väg med bussen till flygplatsen i Split. Det är verkligen som att färdas i ett sagolandskap med Adriatiska havet på ena sidan och Biokovobergen på andra sidan. Bilder kan aldrig göra den magiska utsikten rättvisa, men vi fotade en del i måndags då vi hyrde bil och körde de 12-13 milen söderut till Dubrovnik. Mer om den utflykten lite längre ner i inlägget.

 

 

Flighten hem var lugn och skön. Jag har blivit alltmer flygrädd under årens lopp utan att egentligen kunna veta varför. När jag var yngre älskade jag att flyga och det blev ju mycket av den varan när jag dömde hockey på elitnivå, både inrikes och utrikes. Nu gick det alldeles utmärkt och vi landade faktiskt 20 minuter före tidtabell på Arlanda, en tid som sedan åts upp av underdbemannade passkontroller... är ändå glad att passkontrollerna utförs noggrant.

 

 

Veckan i Kroatien har varit fantastisk. Jag är medveten om att ni haft kanonväder här hemma, ja ännu varmare än vad vi har haft vilket jag gärna bjuder på. Samtidigt är det lite retsamt och ett skäl till att jag aldrig skulle kunna tänka mig en charterresa under sommaren. Jag och älsklingen pratade faktiskt om att inte längre åka bort på den här typen av resa i maj. Chansen finns ju trots allt att det är riktigt fint väder hemma och det finns så många andra tidpunkter på året som jag gärna uppsöker värmen när det är betydligt tråkigare här hemma.

 

 

Väderleksprognoserna såg riktigt eländiga ut för oss, men faktum är att vi haft kanonväder i princip varje dag. En dag var vi tvungna att lämna poolen några timmar tidigare än vanligt, men i övrigt har det regnat och åskat under nätterna och vid något tillfälle under kvällen.

 

 

Jag skrev ju en del om hotellets förträfflighet och allmänna uppsnäppning i förra veckans fredagsuppdatering. Mönstret har hållit i sig även om en viss svacka kunde skönjas på restaurangen då det blev märkbart många fler gäster i måndags. På tal om gäster, jag gillar mixen just på det här hotellet där jag uppskattar att det är ca 80-85 % britter och resterande andel främst består av svenskar och fransmän.

Eftersom jag är intresserad av hur grupper och arbetsplatser fungerar har jag bland annat studerat barerna under den här veckan. Där har det skett en enorm utveckling i jämförelse med våra tidigare besök på hotellet. Det har inte gått att ta miste på hur bra de trivs med att jobba med varandra och hur bra de hjälps åt i teamet. Jag har också gjort till en viktig sak i mitt liv att berömma människor som jag anser gör ett bra jobb, även om det är på platser där jag som gäst/kund ska kunna förvänta mig bra service. Därför gick jag fram igår kväll till kvinnan som vi trodde var barchef och frågade just om hon hade den befattningen. Jo, så var det och jag öste beröm över hur väl hon lyckats trimma ihop sitt lag till att varje dag/kväll görs sitt yttersta för oss gäster. Hon blev naturligtvis väldigt glad över uppskattningen. I det sammanhanget måste jag säga att jag blir bestört över störiga gäster som inte har vett att bete sig schyst mot personal, vars enda uppgift är att leverera 24/7 till alla oss all-inclusive-gäster. De som jobbar i barer och servis på det här hotellet gör ett sjuhelvetes bra jobb och ska inte behöva ta skit från halvpackade turister som har råd att bo där. Visa lite ödmjukhet för bövelsen!

 

 

Bland flera andra duktiga bartenders, gänget i poolbaren har en speciell plats i vårt hjärta, fanns också en kille som utkritalliserat sig som en stjärna (inte han på bilden, det är Mario i poolbaren). Enormt effektivt har han gått runt och plockat glas, tagit upp beställningar och serverat nytt bland alla gäster på kvällarna. Vi har också kunnat konstatera att om hans kollegor inte hunnit med att serva honom tillräckligt snabbt, då har han själv gått in bakom bardisken och blandat till drinkarna. Han fick också massor med beröm av oss och blev oerhört glad. Han hade järnkoll på varenda beställningen utan att skriva upp en enda rad i något block.

 

Killen som jag beskrev i stycket ovan fick smeknamnet "Kenta" av oss. Detta beroende på att han är oerhört lik en vän till oss som kallas för just detta. Att sätta namn på andra som befinner sig på samma resa är något vi sysslat med så länge jag kan minnas. Den här gången hade vi bland annat "Världsmästaren", "Hatten", "Bagagebandet" (två personer), "Frugan", "Sebbe", "Komandoran", "Kolossen", "Grotesco 1", "Grotesco 2" och "Duracellen". Men vi hade flera smeknamn och vi lärde oss på en bussresa till Lugano för sju år sedan att "alla" skapar sina egna smeknamn på medresenärer. Vet inte om det stämmer, men så gör vi i alla fall. Om det stämmer så undrar jag ju lite försynt vad vi blir kallade av de andra.....?

 

Under veckan passade vi också på att fira bröllopsdag. Igår (17 maj) var det 32 år sedan som vi gifte oss i Ytterselö kyrka. Otroligt vad snabbt tiden har gått och till hösten har vi varit tillsammans i 38 år. Jag la ut ett inlägg om bröllopsdagen på Facebook och på Twitter. Jag är alldeles chockad över alla fina reaktioner och gratulationer. Tack! Jag brukar säga att lycklig kärlek, barnafödande och körkort är det som genererar flest lajks. Nu jagar jag primärt inte lajks, men självklart blir jag glad om andra är glada för vår skull. Jag tycker dessutom att framhållandet av kärlek mellan människor är något som alltid ska bekräftas och bejakas. Ju mer kärlek vi visar vår omgivning, desto lyckligare blir vi och det skapar definitivt en bättre värld.

 

 

Jag lovade att återkomma till Dubrovnik. Vi hyrde som sagt bil, vilket för övrigt var otroligt smidigt. Bilen kördes till hotellet på morgonen och när vi kom hem på kvällen var det bara att droppa nycklarna i receptionen. Dubrovnik kan möjligtvis ses som en turistfälla, men shit vad cool den gamla staden var. Vi klev in där lite lagom avmätta och tänkte hur ska det här mäta sig med Visby eller gamla stan i Stockholm? Äpplen och päron ska inte jämföras, inte heller Dubrovnik med gamla hansastäder eller det ursprungliga Stockholm men satan vad läckert det var. Helt osannolikt häftigt med de smala gränderna och den enorma höjdskillnaden, men också den pampiga huvudgatan. Du som inte varit där men som får möjlighet, åk dit!

 

 

Själva resan till Dubrovnink har jag delvis berört då jag berättat hur vackert det var. Ett mer udda inslag var att man lämnar Kroatien en bit och kör in i Bosnien Herzegovina innan man återkommer till kroatiskt territorium. Bosnien har alltså en strandremsa vid Adriatiska havet som faktiskt delar upp Kroatiens landmassa i två delar. Detta innebar också passage av två gränskontroller inom en kvart i båda riktningarna. Märkligt! Har ännu inte tagit reda på varför det är så, men det finns naturligtvis en förklaring.

 

Idag är det prick ett år sedan vi hade avslutning på min rektorsutbildning och den här kvällen för ett år sedan hade vi examensfest på Stora Brännbo i Sigtuna. Året har gått snabbt och jag längtar ofta tillbaka till den högkvalitativa utbildningen i allmänhet och till min basgrupp i synnerhet. Idag när vi åkte från Arlanda, passade jag på att åka över Sigtuna för att visa älsklingen den lilla pittoreska mälarstaden som kommit att betyda så mycket för mig i och med att vi hade stora delar av rektorsutbildningen förlagd dit i form av internat. Jag har bara positiva minnen från avslutningsinternatet och imorgon är det alltså ett år sedan som jag fick ta emot min rektorsnål som det yttersta beviset på att jag var klar med denna befattningsutbildning som bedrivs på så kallad avancerad nivå.

 

 

Under semesterveckan i Kroatien blev det tre löppass som jag kommer att bokföra som träningspass. VI var uppe kl 08.00 nästan varje morgon, men jag hade också någon promenad/power walk som jag inte kommer att bokföra som träning. 107 pass har det hunnit bli hittills under 2018 vilket är ett pass bättre än vid motsvarande tid förra året. Semestern har inneburit rena katstrofen för min vikt (bland annat beroende på att jag tagit en rejäl glassdessert efter varje lunch och varje middag...) och mina planer att springa Å-loppet nästa helg är till 95 % spolierade efter den långvariga skadan jag haft i vaden under april och delar av maj. Älsklingen var snäppet duktigare än vad jag var och sprang åtminstone en gång mer än vad jag gjorde. Extrabonus: När ni tittar på bilderna, visste är det snyggt med kompressionsstrumpor? Eller inte..... (här hade det behövts en förstärkande emoji)

 

 

Från skolan har jag nästan bara fått positiva rapporter den här veckan vilket gör mig oerhört glad. Bland annat har vi arrangerat en lyckad arbetsmarknadsdag, ett inslag som jag tror är superviktigt för ge eleverna möjlighet att hitta motivation och mening med det dagliga slitet i skolan. Och på tal om skola kan jag inte låta bli att bjuda på det här klippet som just nu är en viral succé på sociala medier (över en halv miljon visningar på två dagar). Magister Nordström finns att följa på bland annat Facebook och han har mycket klokt att sprida till oss som jobbar i skolans värld.

 

 

Den kommande helgen känns mer än fullspäckad. Mängder av jobbrelaterade uppgifter att hugga tag i, dels har jag varit ledig en vecka och dels är det en oerhört arbetsintensiv period. Trädgården behöver få ordentlig omsorg och imorgon arrangeras den traditionella kulturdagen i Strängnäs där jag ska titta och lyssna på Ellinore som deltagait i alla upplagor sedan starten 2007, imorgon blir det alltså den tolfte gången för henne. I år har hon bestämt sig för att satsa på ett program som enbart består av egenskriven musik. Spännande!

 

Till sist: Var snälla mot era medmänniskor! Bjud på ett leende och försök att berömma andra. Just den lilla insatsen kan betyda så mycket för någon annan. Med mer kärlek och mindre hat får vi en bättre värld.