Stevens Sanningar

Fredag igen och en sån där härlig känsla som bara infinner sig på fredagar. De sista två dagarna har det också varit påtagligt att ljuset är på väg tillbaka och det gör åtminstone mig lycklig. Nu går det verkligen åt rätt håll och jag njuter mer och mer för varje år av senvintern, våren, försommaren, sommaren, sensommaren och den tidiga hösten. Resten spolar jag gärna.

 

Arbetsveckan har till stor del varit av normalkaraktär. Möten. Samtal. Vidriga pendlingsresor på en av Sveriges sämsta vägar (Riksvägg 55) i förhållande till trafikvolymen. Beslut. Lyssnande. Ett par saker stack emellertid ut.

 

Det ena var att Bästa basgruppen från Rektorsprogrammet hade återträff i Vallentuna. Nu var vi tyvärr bara fyra av totalt sju som hade möjlighet att närvara, men det var underbart att träffa Jonas, Ros-Marie och Ulrika igen. Vi träffades på Ormstaskolan där Jonas är rektor och det var verkligen en positiv upplevelse. När jag gör besök på andra skolor blir jag alltid avundsjuk på lokalerna, vilket jag tycker är "min" skolas största svaghet. Ändå pågår en byggnation av en helt ny skola som Jonas ska bossa över från och med höstterminen 2019. Vi besökte även det bygget och det ser ut att bli magiskt bra.

 

 

Det andra var en temakväll för föräldrar som vi arrangerade igår. Vi arrangerar sex temakvällar varje läsår med varierande innehåll och gårdagens temakväll handlade om NPF-diagnoser. Låt mig återkomma i slutet av fredagsuppdateringen om detta.

 

I söndags var det kalas hemma hos min dotter Marie-Helene. Vi har ju ett rejält födelsedagsmaraton under perioden 31 december-25 januari. Häng med här:

31 december fyller min svärdotter Emelie.

1 januari fyller Marie-Helenes äldsta son, tillika mitt barnbarn, Adrian.

9 januari fyller jag.

13 januari fyller Marie-Helenes andra barn, Axel.

23 januari fyller min älskade fru.

25 januari fyller Marie-Helene.

Samma dag, den 25 januari, fyller Ellinores sambo Calle.

 

Därtill fyller Helenas systerson Magnus den 7 januari, Magnus sambo Karin den 8 januari, min svägerska Birgitta den 9 januari (samma dag som jag) och min svåger (på Helenas sida) Bengt den 16 januari. Puh!

När vi var hos Marie-Helene och hennes man Jonas firade vi Adrian, Axel (huvudpersonerna naturligtvis), Emelie och mig.

 

Lite trav även denna vecka. Mitt delägda kallblod Hibo Vikning närmar sig come back. Sedan han startade senast har han blivit kastrerad och dessutom fått en rejäl styrketräningsperiod under vintern. Tränaren är nöjd och jag tror att årsdebuten sker under första halvan i februari. Det ska bli oerhört spännande att se om han stabiliserat sig i och med att han numera är valack. I så fall kommer han tjäna fina pengar det här året.

 

 

På tal om hästar... Jerringpriset.... jag vågar knappt skriva det. Det är så mycket dynamit laddat i det ordet och det priset. I min årssammanfattning (som ni kan läsa här >>) beskrev jag hur jag vände och tog Peder Fredricsson till mitt hjärta förra året. Det hjälpte mig även i år att hålla mig kall inför omröstningen. Jag var 99 % säker på att Peder skulle vinna igen och jag la till och med ett par röster på honom. Jag har insett att det inte går att objektiv bestämma vem som gjort "Årets bästa idrottsprestation". Alla som är nominerade på Idrottsgalan är så galet skickliga inom sina respektive idrotter att de alla är värda miljoner priser. Jag har sniffat på elitidrott under min elitdomarkarriär, men jag undrar egentligen hur många av alla de som sitter hemma i sofforna och spyr ut åsikter på sociala medier vet om hur oerhört skickliga olika idrottare i världseliten egentligen är och vad som krävts av dem för att ta sig dit. Sarah Sjöström är ett unikum och en superstar med globala mått mätt, men det är även övriga atleter som lyckas i de världsomspännande mästerskapen. Eftersom svenska folket röstar så är det omöjligt att ifrågasätta resultatet. Lika lite som det går att ifrågasätta utfallet i ett politiskt val. Det är det som är det fina med demokrati och räck upp en hand du som inte vill ha demokrati.

 

Det är snart 18 år sedan jag själv lämnade elitidrotten och numera är jag en glad, och ofta skadad, motionär. Jag har ändå haft en utmärkt träningsvecka där jag tränat alla sju dagar sedan den senaste fredagsuppdateringen. Fem löppass om totalt 35 km och två styrkepass har det blivit. Totalt har jag tränat 16 gånger under 19 dagar hittills i januari. Det både duger och blir över!

 

Förra veckan skrev jag om att Ellinore bubblade på Sörmland Topp 5. Det gick ju alldeles utmärkt och hon tog sig in som etta på listan direkt som nykomling. En framgång som jag (förstås) tycker att hon var värd. Nu! Precis nu! Tycker jag att du tar fram telefonen och röstar på henne så att hon kan försvara sin förstaplats. Skriv ett sms med texten P4Sörm 1 (Observera mellanslaget) och skicka det till 72250. Vill du lyssna på låten kan du göra det här nedanför.

 

 

Jag brukar alltid fråga min älskade hustru vad hon tycker om min fredagsuppdatering. När jag ställde frågan i fredags svarade hon:
"Det var bra, men inget speciellt. Du skrev ju bara om vad du hade gjort under veckan."

 

Det jag tror att hon saknade var någon utvikning där jag tycker till om något ämne och hon har rätt. Jag har mest berättat om hur veckan varit sen sist och inte gett uttryck för så mycket annat. Därför vill jag återkomma till den temakväll som vi arrangerade på skolan i torsdags.

 

Temakvällen handlade alltså om NPF-diagnoser. Vi har en väldigt stor andel elever som har NPF-diagnoser i vår skola och ytterligare elever skulle troligtvis få en diagnos om de utreddes. Det är så lätt för lärare, men även för föräldrar till "normalfungerande" barn att döma dessa barn och ungdomar som bråkiga och ouppfostrade. I princip varje dag står jag på barrikaden för att få omgivningen att förstå att det finns orsaker till de beteenden som elever med funtinsvariationer visar upp. Jag tycker så uppriktigt synd om dessa barn/ungdomar vilka blir missförstådda och jag tycker lika synd om deras vårdnadshavare som ses som andra klassens föräldrar som misslyckats i sitt föräldraskap. I min bok är just dessa föräldrar världens superhjältar som kämpar 24/7 för att deras barn ska fungera hemma, i skolan och i fritidsaktiviteter. Barnen och ungdomarna som har funktionsvariationer har oerhört många fantastiska och användbara styrkor. Tyvärr är vare sig samhället i stort eller skolan anpassad för att bemöta dessa individer. Jag brukar säga till mina lärare att vi borde skriva historien av varje elev. Det finns alltid en bakomliggande förklaring till att de har det beteende som de har och det är ytterst sällan det beror på dålig uppfostran. Vi ska självklart ställa krav även på dessa barn och ungdomar och vi ska ha höga förväntningar på dem, men vi kan aldrig begära att de ska klara saker som de inte har förutsättningar till. Det är som att be en blind se eller en döv att lyssna. Snälla! Ha en mycket större förståelse för dessa barn och stötta dem istället för att stjälpa dem. Det är dags att vi skapar situationer i skolan och livet i övrigt där de får lyckas efter år av ständiga och upprepade misslyckanden. Under temakvällen visade vi bland annat två korta filmer som du gärna får ta del av.

 

 

 

 

Med denna allvarstyngda avslutning vill jag tillönska er en trevlig helg och glöm inte att vara snälla mot varandra. Förståelse och bemötande är två honnörsord som fler borde anamma. Jag bjuder dessutom på en bonusbild som kan vara värd att fundera över....