Stevens Sanningar

 

Den stora snackisen annars under veckan har varit kampanjen under hashtaggen #MeToo. Jag önskar att jag kunde formulera något klokt, men det kan jag kanske inte. Jag är emellertid så förbannat stolt över alla tjejer och kvinnor som äntligen tagit mod till sig och berättar om övergrepp, trakasserier, tafsningar osv. Det är verkligen att generalisera, men på det sättet som många män beter och har betett sig är vidrigt. Hur män tar sig rätt att kränka kvinnor utifrån att de är just kvinnor och med sexuella förtecken är hemskt och osmakligt. Jag hoppas innerligt att det här inte bara blåser över som en grej som snurrade i sociala medier under några dagar, utan det här är på riktigt ett skrämmande samhällsproblem. Och på något sätt är många av oss män skyldiga, även vi som inte aktivt gjort några övertramp. Har vi tagit striden när tjejer har objektifierats? Har vi tagit avstånd från jargongen i ett grabbigt omklädningsrum? Det äcklar mig hur det i så många sammanhang varit socialt accepterat att kvinnor ses som sexobjekt, till vilka männen ska ha fri tillgång utifrån sina behov och sin agenda. Vi kan bättre än så och nu jäklar gäller det för halva befolkningen att skärpa till sig och inte blunda mer.

 

Hedersvåld, våldtäkter och andra kränkningar med sexuella förtecken utförda av invandrare är naturligtvis minst lika vidriga och avskyvärda. Men när vi kommit till en punkt i samhället där det verkar som att övergrepp på kvinnor är något nytt som kommit med en ökad invandring, då finns det noll självinsikt. Det som de flesta kvinnor vittnar om när de skriver om sina upplevelser under hashtaggen #MeToo är berättelser som handlar om vita, etablerade män. Det äcklar mig också att detta haft en prislapp. Det har inte varit någon hemlighet ens utanför mediasfären att framgångsrika män som Martin Timell och Fredrik Virtanen omgetts av såna här rykten i minst ett decennium. När någon kvinna har försökt att sätta strålkastarljuset på detta har dessa män, som setts som förebilder av så många, fått fortsätta på grund av att det finns de som tjänar pengar på deras popularitet. Domen faller i dessa fall tung på TV4 och Aftonbladet. Fy fan så cyniskt! Exemplen är så många fler och jag hoppas att ännu fler vågar vittna om vad som pågått och att ännu fler får rullas i tjära och fjädrar i offentlighetens ljus. Må inte den mediatränade taktiken "erkännande-ånger-avbön-behandling" göra att de snart kan fortsätta i stil med business as usual. Visst! Ingen ska dömas på livstid, men karantäntiden ska vara jäkligt lång. Längre än att exempelvis Timell är kapabel att leda ett enda TV-program till under sin livstid.

 

Jag läste nedanstående tweet igår som gjorde mig lite ledsen.

 

 

Ledsen eftersom jag alltid betraktat Mark Levengood som en ganska klok och klarsynt kille. I mina ögon har han så mycket fel man någonsin kan ha. Det är så extremt svårt att rent juridiskt fälla någon, om det så bara är en kommentar eller en klapp i rumpan på en tjej. I mina ögon är man skyldig i samma ögonblick som man går över gränsen, det gäller minsta oönskade antydan med sexuell anspelning. Kvinnorna måste tillåtas att ha tolkningsföreträde om de någonsin ska komma undan vidriga beteenden från män.

 

Jag pendlar ju till jobbet på en av Sveriges sämsta och farligaste vägar, riksväg 55. Jag minns fortfarande med fasa när jag förra året inte hade hunnit byta till vinterdäck när den första halkan slog till. Därför var jag på gummiverkstaden redan i måndags och satte på mina vinterdäck. Någon halka har jag inte upplevt hittills i år, däremot några fantastiskt vackra höstdagar. En dag när jag passerade Björndammen mellan Strängnäs och Malmköping förbannade jag mig själv för att jag inte stannade och förevigade detta med ett kort. Likadant en morgon när den "varma" vattenångan steg upp i den kyliga luften. Jag stannade ett par andra dagar när jag åkte hem, men då var det inte riktigt lika vackert, men ändå en naturupplevelse att suga i sig.

 

 

Jobbet ja. Jag brukar använda mig av en utsliten klyscha år efter år och säga att veckorna 42-43 är de tuffaste i skolan under hela läsåret. Det har varit rejäla "oxveckor" i två månader och höstens mörker tornar upp sig utanför fönstret. Sedan blir det lov vecka 44 och lite nedförsbacke fram emot julen och några veckors lov. Vårterminen rullar ju sedan på med återkommande avbrott i form av lov och diverse helger samtidigt som ljuset kommer tillbaka. Det har inte varit något undantag i år på vår skola. Vi har en ganska tuff vecka bakom oss, bland annat med en hel del onödig och förbannat tråkig skadegörelse. Sedan undrar jag varför det ska vara så svårt för eleverna att bara vara hyggliga och schysta mot varandra? Varje elev som blir mobbad eller på annat sätt utsatt är definitivt en elev för mycket.

 

En bra sak att berätta från jobbet handlar om mina medarbetarsamtal som jag genomför just nu. Den första halvtimmen får medarbetaren bestämma om vad vi ska göra bland alternativen fika, lunch eller promenad. Det har varit såna guldstunder hittills när jag fikat eller promenerat med medarbetarna och vi har pratat om saker som egentligen inte haft ett dugg med medarbetarsamtalet att göra. På det sättet skriver jag ett kapitel på min historia om medarbetaren och lär mig så mycket om personen i fråga. En lärdom som jag tror leder till att jag kan bli en ännu bättre ledare för varje individ och därmed något som hela vår organisation tjänar på. Just den här veckan har jag haft ett antal guldpromenader som varit så oerhört berikande. I det sammanhanget måste jag också ännu en gång strö mängder av guldstjärnor över min personal. Den prestation de gjort inom sina respektive väldigt tuffa uppdrag den här hösten går utanpå allt som jag kan förvänta mig som chef. Det är världsklass på mina medarbetare!

 

Jag har en bra träningsvecka bakom mig. Fem pass har det blivit på gymmet, varav tre löppass och två styrkepass. Lördag-onsdag sprang jag totalt 3,4 mil på löpbandet och jag har nästan tagit bort varenda hekto som jag la på mig under min all-inclusive-semester i Turkiet. 

 

Den gångna helgen var vi traditionsenligt på Strängnäs marknad och jag köpte som vanligt fyra kartonger cocos- och chokladbollar. Efter marknaden hade vi besök av vår dotter Marie-Helene och hennes underbara söner Adrian (5 år i januari) och Axel (2 år i januari). Det är alltid lika mysigt när barn och barnbarn kommer på besök.

 

 

Nu önskar jag alla en trevlig helg och som vanligt med en förhoppning om att ni är snälla mot varandra. Jag jobbar ständigt på att bli snällare, även i trafiken. Där är jag nämligen så fruktansvärt irriterad på alla lallare till bilförare och mitt största irritationsobjekt just nu är förare som inte vet att de har en blinkers på bilen och de som inte klarar av att köra i rondeller. Jag kanske återkommer i ämnet.