Jerringpriset är inte vad det en gång var
När Jerringpriset instiftades 1979 till radiolegendaren Sven Jerrings minne var det ett pris som länge levde upp till vad det sas att det skulle vara, Årets bästa svenska idrottsprestation. I många år fick det också leva i fred i och med att röstningen skedde via vykort eller kryss på stryktipskupongen. Ganska svårt alltså att genomföra röstkupper och liknande även om AIK:s hockeysupportrar vid något tillfälle under 80-talet lyckades få in backen Kai Nurmi på topp-20 om jag minns rätt.
Något hände emellertid i mitten av 00-talet. Det blev tydligt att den idrottare som glänste mest på själva idrottsgalan i Globen och exponerades maximalt i TV-sändningen ökade sina chanser markant till att få priset. Jag minns exempelvis 2006 då Sanna Kallur fick priset för sitt EM-guld trots att det fanns betydligt mer meriterade idrottsmän som vid en hyfsat objektiv bedömning (jag vet, det går inte att göra...) hade gjort betydligt större prestationer. Smma sak 2010 då Therese Alshammar belönades trots att Sverige haft fantastiska framgångar under OS i Vancouver.
2011 fick vi se ett nytt mönster. Den sympatiske Rolf-Göran Bengtsson hade vunnit EM i hästhoppning och precis hela ridsverige mobilserade i en röstkupp som räckte ända fram till vinst. Inget ont om ett EM-guld i hästhoppning, men det fanns definitivt idrottsmän som hade presterat på en helt annan nivå under året och i världsomspännande mästerskap. Alls som någon gång satt sin fot i spånig paddock på en ridskola röstade på RGB eftersom han red och inte för att han gjort årets bästa svenska idrottsprestation.
Detta fick vi återuppleva för ett år sedan då priset för 2013 skulle delas ut. Det stod mellan golfspelaren Henrik Stensson och skidåkaren Johan Olsson. Den förstnämnde var på plats i Globen och han är ett medialt geni som gick igenom rutan samtidigt som Olsson satt sjuk hemma i Åsarna och bara kunde vara med på länk. De flesta drygt 400 000 personer som ägnar sig åt golf på hobbynivå fick hybris och kände sådan samhörighet med Stensson att de bara skulle rösta på honom eftersom han sysslade med samma sport. Nu är det ju en jäkla skillnad på att motionsgolfa med handicap jämfört med att tävlingsgolfa på yttersta världsnivå, men ändå tyckte nog golfarna att de höll på med samma sak. Ivrigt påhejade av Svenska Golfförbundet så ringdes det från varenda hem där det stod en golfbag. Att Stensson aldrig vunnit en major och aldrig varit rankad etta i världen var ingen som tog hänsyn till. Dessutom såg inte "svenska folket" (jag har svårt för det uttjatade begreppet - därav mina citattecken) vilken enorm idrottsprestation som Johan Olsson utfört i sin solokörning mot ett VM-guld på femmilen, En prestation alldeles unik i sitt slag och som ingen någonsin har varit i närheten av tidigare och förmodligen aldrig sker igen.
Nu är det dags igen. Travsverige mobiliserar! Jag är otroligt intresserad av travsport och följer med initierat. Jag är glad att travet uppmärksammas i och med att kusken Örjan Kihlström nominerades till priset. Jag följer travet i media, såväl traditionella medier som sociala, och alla som någongång fyllt i en V75-kupong har helt tappat besinningen. Nu ska det röstas på Örjan och mobiliseringen är enorm. Visst, han vann Prix d'Amerique med hästen Maharajah vilket är enormt stort eftersom detta travlopp som avgörs Paris den sista söndagen i januari är det kanske mest ärofyllda och prestigefulla som finns. Men herregud! Inte har Örjan Kihlström därmed utfört årets bästa svenska idrottsprestation. Som sagt, kul och välförtjänst för travet att få vara med i finrummet och uppmärksammas, men nu har det väl ändå gått för långt med en utmärkelse som av de aktiva tidiagre har setts som det finaste man kan vinna. För säkerhets skull ska man dessutom släpa in Maharajah i Globen och vi kan bara ana vilken betydelse det får för röstningsresultatet.
Nej, i min värld är det solklart att det svenska damstafettlaget i skidor stod för 2014 års största svenska idrottsprestation. De vann ett OS-guld för första gången på 54 år, de gjorde det i ett läge där de norska kvinnorna ansågs fullständigt oslagbara och de gjorde det på ett enastående bragdartat vis. Om detta inte var årets bästa svenska idrottsprestation, då vet jag inte vad som ska krävas.
Egentligen är väl detta inget att haka upp sig på, men likt förbannat kommer jag hänga på Twitter och Facebook imorgon och argumentera för min sak. Kontentan av min argumenation är att det gått snett när det är andra saker än det rent sportsliga som avgör dylika omröstningar. Det är mycket som var bättre förr innan dessa förbaskade telefonomröstningar tog vid. Det var helt enkelt bättre förr!
//Steven :-)