Stevens Sanningar

Ett antal reflektioner från gårdagens idrottsgala i Globen:

• Det var en enorm överraskning för mig att Sarah Sjöström vann Jerringpriset. Jag har ingenting emot detta och är mest glad över att vinnaren inte fick priset genom en mer eller mindre organiserad röstkupp (som det verkar i alla fall).
• På tal om Sarah, hade hon fastnat i en gardin innan hon gick till galan?
• Jag trodde nog att damstafettlaget skulle vara med och kriga till slutet om Jerringpriset, men skidälskarna valde att rösta på Charlotte istället. Kalla hade varit given som vinnare om hon inte tävlat mot sig själv, dvs stafettlaget, under kvällen.
• Det var den absolut sämsta Idrottsgalan jag någonsin sett. Tristare publik än vanligt, ljum stämning rakt igenom, sämre humorinslag än vanligt och sämre artistframträdande än vanligt. Orup dock väldigt bra och Mando Diaos VM-låt är riktigt läcker.
• Irma Johansson och Britt Strandberg var alldeles bedårande som prisutdelare. För snart 55 år sedan vann de stafettguld på skidor i OS i Squaw Valley, igår stod de på Globens scen 82 respektive 80 år unga.
• Programpunkten då man får chansen att minnas stora idrottsmän som gått ur tiden under året brukar vara en av galans höjdpunkter. Gårdagens hyllning kändes oerhört fattig och dessutom saknar Charlotte Perelli den känsla som krävs för att skapa en riktigt värdig stämning.
• Trots att vintersport ligger svenska folket varmt om hjärtat har bara två av vinnarna av Jerringpriset varit vinteridrottare sedan Idrottsgalan skapades och började sändas i TV. Min teori är att det är så enormt viktigt att vara på plats i Globen för att få de där sista nödvändiga rösterna och exempelvis skidåkarna är sällan där eftersom de är rädda för smitta inför kommande mästerskap.
• De flesta priser hamnade enligt mitt tycke hos helt rätt vinnare. Extra kul att Sportspegelns hederspris gick till ishockeylaget Kiruna IF som tagit klar ställning i HBTQ-frågan.