OS-sammanfattning ur mitt perspektiv
En vecka sedan OS avslutades och det känns redan märkligt avlägset. Den sista dagen hände det som på något sätt kom att överskugga alla sammanfattningar som rimligtvis borde gått i dur, men istället blev mollstämda tyckanden och frågetecken kring Nicklas Bäckström som på grund av dopning stoppades från att spela hockeyfinalen.
När det gäller det som kommit att kallas Bäckströmgate så är det lika svårt för mig som för någon annan att veta vad man egentligen ska tro. En del fakta har ju framkommit, exempelvis att IOK tagit osedvanligt lång tid på sig att meddela provsvaret, 96 timmar istället för stipulerade 48. Dessutom råder det heller ingen tvivel om att Bäckström stoppat i sig av den förbjudna medicinen, men han har enligt egen uppgift gjort det utifrån rekommendation av Tre Kronors läkare Björn Waldenbäck. Medicinen som han ätit kontinuerligt under sju år innehåller så kallat pseudoefedrin, men i så små mängder att man enligt Waldebäck ska kunna äta en rablett om dagen utan att hamna över gränsvärdet för dopning. Vad gäller själva provresultatet har också läkaren i offentliga sammanhang sagt att det uppmätta värdet i Bäckströms prov var som att jämföra att man kör 121 km/tim på en 120-väg.
Det är svårt att greppa denna fråga. Det vi kan vara säkra på är att det påverkade Tre Kronor inför finalen. Det var ett redan skadeskjutet landslag med flera världsspelare borta av olika skadeanledningar och att tappa en av de bästa spelarna på det här sättet störde naturligtvis uppladdningen. Däremot kan jag inte få in i mitt huvud att spelaren i fråga, och landslagsläkaren, ger okej till att överhuvudtaget stoppa i sig medicin som finns på listan över förbjudna preparat. Även om de intas i pyttesmå doser (är det sanningen?) så känns det enligt mig moraliskt fel att förse kroppen med substanser som finns upptagna på listan över prestationshöjande preparat. Enligt mitt sätt att se saken har både Bäckström och Waldebäck gjort bort sig och jag fattar inte varför atleter från de dopningsliberala proffsligorna i USA ska tillåtas vara med i OS. Där borta är allt big business till varje pris och låt dem hålla på (fast det tycker jag ju inte heller egentligen), men blanda inte in deras liberala syn på prestationshöjande preparat i globala mästerskapstävlingar som OS. Huvudfrågan vi kanske aldrig kommer att få svar på, är emellertid: Talar Bäckström verkligen sanning?
Nu över till något annat, nämligen TV-sändningarna. Det här var första gången som statstelevisionen inte hade sändningsrättigheterna till OS. Istället var det Viasat som sände från Sotji och trots att jag är stor försvarare av SVT och public service så måste jag ge det sändande bolaget godkänt. I stort sett bra kommentatorer (det fanns ju några stolpskott, men de kan ju dyka upp även i SVT) och studion var hyfsat upplagd. Ola Wenström som ankare under kvällssändningarna klarade sin uppgift jättebra och det finns inte särskilt mycket att klaga på. Min känsla var också att reklamen inte dök upp onödigt ofta utan dessa avbrott hanterades betydligt bättre än vad som brukar vara fallet med kalkonkanalen TV4.
Trots mina relativa lovord anser jag att SVT borde sända alla idrottsevenemang av denna dignitet, men det är nya tider vi lever i. SVT hade inte tillgång till några ackrediteringar och var starkt begränsade vad gällde att sända rörliga bilder från tävlingarna. Trots detta lyckades de, enligt mig, skapa ett intressant, sevärt och informativt kvällsmagasin under ledning av studioproffset André Pops.
Totalt sett gjorde Sverige ett bra OS med 15 medaljer vilket var långt över Svenska Olympiska kommitténs mål på tio medaljer. Enbart längdskidlandslaget drog ihop elva medaljer och de var det stora utropstecknet under dessa spel. Vi ska nämligen komma ihåg att i vår stora eufori över alla våra medaljer var det många lag som inte presterade i paritet med vad som kunde förväntas. Det alpina laget har ju exempelvis haft en strålande säsong i Världscupen men åkte hem från Sotji utan medalj. Skidskyttarna har inte rosat marknaden tidigare under säsongen och inte heller de lyckades överraska positivt. Det finns fler exempel, men vinter-OS handlar väldigt mycket för oss svenskar om ishockey och längdskidor.
Nu tänker jag ge mig på att ranka de svenska medaljerna. Varför vet jag inte, men jag gjorde samma sak efter OS i Vancouver 2010 och det är väl ett sätt för mig att skriva om vad jag tyckte om respektive topprestation. Det innebär inte att jag inte vill lyfta fram andra insatser som inte ledde till medalj. Jag är imponerad av att "damkronorna" tog sig fram till en bronsmatch (där de sjabblade bort segern) och jag förundras över att Anders Södergren fortfarande kan vara så bra som sjua i en femmil med masstart. Men nu lägger jag fokus på våra medaljörer, vilka naturligtvis allihop gjorde fantastiska prestationer.
1. GULD längdskidor stafett 4 x 5 km damer (Ida Ingemarsdotter, Emma Wikén, Anna Haag, Charlotte Kalla)
Utan tvekan ett oerhört oväntat guld, dessutom är det 54 år sedan som vi vann en damstafett i ett stort mästerskap. På sättet det gjordes bar det bragdstämpel och det kommer vara ett race man kommer att minnas under många, många år framöver. Jag har skrivit ett långt inlägg tidigare om både damerans och herrarnas stafettsegrar. Läs inlägget här >>
2. GULD längdskidor stafett 4 x 10 km herrar (Lars Nelson, Daniel Richardsson, Johan Olsson, Marcus Hellner)
Sverige försvaradesitt guld från OS i Vancouver fyra år tidigare. Under spelens första vecka steg svenskarna fram som favoriter, men det var verkligen inte ett läge där det bara var att ställa ut skidorna och tro att det bara skulle lösa sig lätt som en plätt. Det krävdes maximala prestationer av killarna i laget och segern grundlades på de två första sträckorna. Även herrstafetten har jag grundligt analyserat i det långa stafettinlägget som jag hänvisar till här ovanför.
3. BRONS Daniel Richardsson, längdskidor 15 km klassisk stil
Kanske överraskande att jag placerar Richardsson direkt efter våra guldmedaljörer, men med tanke på det helvete han gåt igenom det senaste halvåret är det nästan osannolikt att han kunde stå som individuell medaljör i detta OS. Ni minns säkert storyn om hur han skulle hjälpa en kompis som fått punktering på E4. När han är där och hjälper honom blir de påkörda, så illa att kompisen avlider och Daniel trasar sönder sitt ena knä. Han struntar i att göra en operation, utan sliter istället stenhårt med rehabträning och förvånar med att vara tillbaka i landslaget redan under världscupstävlingarna före jul. Den fysiska prestationen utifrån vad han gått igenom är enorm, men den mentala är ännu större. Det han upplevde förra sommaren då hans vän förolyckades, det bär man med sig hela livet.
4. BRONS Anna Holmlund, skicross
Ännu en fantastisk historia om att ta sig tillbaka från ett skadehelvete. 2011 åkte hon på en svår korsbandsskada, men kom tillbaka. För cirka ett år sedan var det dags igen då hon slet sönder korsbandet och knäskålssenan och det var länge ovisst om hon överhuvudtaget skulle kunna tävla denna säsong. Men med en enorm envishet och målmedvetenhet har hon tagit sig tillbaka till denna tuffa sport och stod på startlinjen i Sotji. Bronsmedaljen var kanske lite turbetonad då en fransyska föll i slutet av åket, men i skicross är faktiskt en av de viktigaste ingredienserna att stå upp hela vägen. Det gjorde Anna och hennes medalj var inte på något sätt orättvis.
5. SILVER Johan Olsson, längdskidor 15 km klassisk stil
Vi fortsätter på temat extremt dåliga uppladdningar. Johan Olsson har under hela sin karriär tävlat sparsamt då han ofta störts av infektioner. Efter hans makalösa uppvisning i VM förra året då han solokörde i nästan fyra mil och vann femmilen har naturligtvis siktet varit inställt på ett individuellt OS-guld. En skada som uppstod i slutet av december omöjliggjorde dock träning och det var in i det sista osäkert om han skulle komma till start. Därför är hans silver över 15 km en enorm prestation som bekräftar att Johan tillhör våra allra största skidåkare genom tiderna.
6. SILVER Charlotte Kalla, längdskidor 10 km klassiskt
Tills veckorna före OS hade Charlotte aldrig ens varit på prispallen i en världscup i klassisk stil. Det har emellertid varit tydligt att hon utvecklat denna teknik inför denna säsong och hennes prestation att ta silver är något av det största hon någonsin gjort. Polskan Justina Kowalczyk är snudd på oslagbar på denna distans när det handlar om klassisk skidåkning, men hon besegrade hela det norska laget. Grymt! Det finns mer att läsa i ett tidigare blogginlägg om Charlotte Kalla och hennes insats i detta lopp. Klicka här >>
7. SILVER Charlotte Kalla, längdskidor Skiathlon 2 x 7,5 km
Redan under spelens första tävlingsdag angav Charlotte Kalla tonen genom komma tvåa på skiathlon. Hon hängde med längst fram i täten hela tiden och tog också initiativ inför spurten, men fick se sig klart slagen av den suveräna Marit Björgen. Det är absolut ingen skam att bli besegrad av Björgen, tvärtom var det många meriterade åkare som Charlotte hade bakom sig. Det var i det läget en oväntat bra prestation som viskade om att det skulle komma mera, vilket det alltså gjorde.
8. SILVER Marcus Hellner, längdskidor skiathon 2 x 15 km
Likt Charlotte Kalla har Marcus Hellner tappat till den yppersta världseliten de senaste åren och denna säsong hade inte inför OS gett några jätteförhoppningar om att han skulle kunna kriga om individuella medaljer. Därför var det extremt roligt att se att Marcus var tillbaka i gammalt gott slag redan på herrarnas öppningsdistans. Även om han tog in under de sista 50 meterna så var han chanslös mot schweizaren Dario Cologna, men ett silver var verkligen ingen dålig utdelning.
9. SILVER Curling damer (Margaretha Sigfridsson, Christina Bertrup, Maria Wennerström, Maria Prytz)
Efter två raka OS-guld till Sverige damernas curling fick vi nöja oss med silver den här gången. Men det ska sägas att det inte var någon dålig prestation. Lag Anette Norberg har dragit sig tillbaka och Team Sigfridsson är fortfarande relativt orutinerade i detta sammanhang. Att ta sig till final var mer än godkänt och de hade faktiskt lägen under första halvan i finalen, men lyckades inte förvalta dessa chanser. Till slut var ändock känslan att de var ganska långt från guldet, vilket vanns av Kanada efter att ha gått obesegrade genom hela turneringen.
10. SILVER Teodor Peterson, längdskidor sprint fri stil
TeodorPeterson hörde definitivt till favoriterna i sprinten och levde upp till förhoppningarna genom att bli tvåa efter Ola Vigen Hattestad från Norge. Det blev ju en rumphuggen final i och med att tre åkare föll, men det förtar inte Teodors silvermedalj. Han kändes dock aldrig som någon allvarlig utmanare om guldmedaljen.
11. BRONS Längdskidor team sprint damer klassisk stil (Ida Ingemarsdotter, Stina Nilsson)
De svenska tjejerna såg slitna och slagna ut under i stort sett hela finalen. När blott 20-åriga Stina Nilsson gick ut på sin tredje sträcka i finalen var avståndet upp till trean Tyskland så pass stort att medaljhoppet var ute, dessutom jagade fenomenet inom klassisk skidåkning, Justina Kowalczyk bakom. Men med en enorm fighting spirit så lyckades Stina inte bara hålla undan för polskan, utan även åka ikapp och förbi tyskan och ännu en svensk skidmedalj var ett faktum. Det är märkligt hur Ida Ingemarsdotter alltid levererar i mästerskap och Stina Nilsson kommer vi att få se stå på fler prispallar.
12. BRONS Curling herrar (Niklas Edin, Sebastian Kraupp, Fredrik Lindberg, Viktor Kjäll)
Efter övertygande spel genom hela grundserien, som de vann efter vinst i alla matcher utom en, var Team Edin ett förväntat finallag. Därför blev det nästan chockartat när de blev utslagna i semin av det skotska laget som representerade Storbritannien. De hade matchen i sin hand, men några individuella misstag fällde avgörande och därför blev det bara bronsmatch, precis som i Vancouver för fyra år sedan. Det höll på att sluta lika illa denna gång, men efter en upplösning som innehöll några kinesiska missar så lyckades Niklas Edin och hans mannar bärga bronset.
13. SILVER Ishockey herrar
När hockeyn börjar, då börjar OS. Ja, så är det många som resonerar och även jag är av naturliga skäl också väldigt intresserad av hockeyturneringen. Den här gången tyckte jag dock att det aldrig tände till. Tre Kronor hade oflyt med skadade nyckelspelare före och under turneringen och i sanningens namn fick de aldrig spelet att stämma till 100%. Sedan blev ju finalen ett antiklimax på grund av Nicklas Bäckströms avstängning och den matchen visade ju med all tydlighet vilket lag som var bäst i turneringen. Men som helhet fanns det inte den nerv som brukar finnas i hockeyturneringarna då proffsen deltar och det påverkar mig när jag inte är särskilt euforisk över att Sverige trots allt kom tvåa i turneringen.
14. BRONS Längdskidor team sprint herrar klassisk stil (Emil Jönsson, Teodor Peterson)
Emil Jönsson kom att bli spelens turgubbe nummer 1. I sprintstafetten där han och Teodor Peterson körde för Sverige lyckades de få bronset med sig efter att den tyske åkaren Tscharnke fallit efter att ha blivit fult påkörd av finländaren Jauhojärvi. I det läget med bara några hundra meter kvar till mål var Tyskland, Finland och Ryssland loss och det fanns ingen möjlighet för Sverige att kunna blanda sig i medaljstriden. I det läget kändes det verkligen som om Sverige hade stolpe in i varenda moment under detta OS, men självklart fanns det andra tävlingar i andra sporter där inte turen var lika mycket på vår sida.
15. BRONS Emil Jönsson, längdskidor sprint fri stil
Det blev ett helt galet lopp i finalen av herrsprinten. Sverige hade tre åkare på startlinjen, men redan efter 200 meter stod det klart att Emil Jönsson var helt slutkörd och inte hade några krafter för att ens vara i närheten av att hänga med de andra. Då händer det osannolika. I en backe ungefär mitt i loppet ramlar tre åkare, bland annat Marcus Hellner, och vips kan Emil glidaförbi. Av någon konstig anledning lyckas han dessutom mobilisera nya krafter och stapplande ben håller han undan och får en bronsmedalj i ett lopp där han redan efter ett par hundra meter var så mycket slagen man någonsin kan vara. En mycket märklig sprintfinal som av många kom att jämföras med när Steven Bradbury vann short track i Salt Lake City 2002. Det var dock en betydligt sjukare grej, men det är en annan historia.
Ja det här var min sammanfattning av OS i Sotji. Det finns ju massor mer att skriva om och vem vet, rätt som det är kanske jag plockar upp något korn igen.
//Steven :-)