Stevens Sanningar

Det är sällan jag bloggar om ett av mina större intressen, nämligen trav. Nu finner jag dock anledning och ni som struntar fullständigt i hästar som springer runt på en oval för att komma först till mål, tycker jag ändå ska läsa inlägget. Det handlar om en åttaårig kille som heter Harry.

 

 

Idag startade Harry Haythrow för 64:e gången inom V75. Sina 55 senaste starter har han gjort i det som kallas travets elitserie, vilket är fullständigt unikt. När han gjorde sin första V75-start den 9 januari 2010 hade han gjort sju starter och tjänat 77 000 kronor. I dag har han gjort sin 80:e start i karriären och tjänat över 3,5 miljoner kronor då han vann gulddivisionen på Åby mot knivskarpt motstånd efter en tre månader lång bortavaro från tävlingsbanan.

 

Det finns svenska hästar som gör bättre enskilda prestationer än Harry. Det finns också hästar som bara på ett lopp vinner en större prissumma än vad Harry tjänat under hela sin karriär. Men det speciella med Harry är att han alltid startar på V75 och där har han vandrat genom det divisionssystem som finns, från lägsta klassen till den högsta. Typ som Åshöjdens BK gjorde i Max Lundgrens böcker.

 

Samtidigt som Harry åker runt på V75-banorna tappar svenskt trav både publik och spelintäkter. Färre besökare på travbanorna, färre hästuppfödare, färre som spelar, jag helt enkelt färre av allt som borde vara flera. Spelet är det som genererar pengar till travsportens aktiva och lägre spelomsättning leder till lägre prissummor vilket leder till det jag radade upp i förra meningen.Tror ni då att ATG, vilket är bolaget som arrangerar spel på hästar i Sverige, har utnyttjat Harry Haythrow i sin marknadsföring för att hjälpa travsporten att vända trenden? Mitt svar är nej, även om personer som jag känner och är knutna till ATG hävdar motsatsen.

 

Jag minns den travfeber som rådde i Sverige 1982-83 när Legolas, körd och tränad av Thomas Nilsson, var obesegrad i 19 starter innan han fick sträcka vapen i "VM-loppet" i New York. Folk fullständigt vallfärdade till travbanorna för att se Legolas tävla och det finns andra exempel genom historien. Legolas var verkligen folkets häst i så motto att han inte var speciellt välstammad, han var ingen tidig stjärna och han var valack. Hela storyn kring Legolas gjorde att man tog honom till sitt hjärta och massor av människor som inte tidigare varit travintresserade tog sig ut till travbanorna och upptäckte både sporten och spelet.

 

I det sammanhanget räcker det inte att det kommer fram fyrbenta stjärnor hos våra största proffstränare. Det måste finnas en historia runt hästen som skapar ett engagemang så att det blir en snackis bland folk som normalt inte bryr sig om travet. Det är fantastiskt när Nahar vinner elitloppet och det är nästan obeskrivligt när Maharajah vinner Prix d'Amérique, men det griper bara tag i oss som redan är frälsta eftersom det där lilla extra i storyn runt hästen inte finns.