Massor av tårar under en obeskrivlig stafetthelg
Helgen som vi skidentusiaster fick uppleva framför TV-apparaterna går utanpå precis allt annat som åtminstone jag upplevt tidigare. Som jag skrivit i otaliga blogginlägg ligger skidsporten mig väldigt varmt om hjärtat och det som fascinerat mig allra mest är stafetterna. Den första stafetten jag minns tydligt var den i VM i Falun 1974, där Hans-Erik Larsson tappade skidan efter knappt tio sekunders åkning. Därefter har stafetterna ofta innehållit massor av dramatik, mängder av svenska framgångar och även vissa blågula motgångar. Stafetter blir ofta dramatiska i överkant där resultaten inte alltid följer mallen och där det oväntade inträffar.
Egentligen har det gått oväntat bra för svenska stafettlag på herrsidan under årens lopp. Visst, vi hade en gyllene period med både Gunde Svan och Thomas Wassberg i laget, men framförallt har det varit våra kompletteringsåkare som haft förmågan att lyfta sig i stafettsammanhang. Jag tror helt enkelt att det passar det svenska kynnet att tävla för varandra i ett lag och det värmer mitt hjärta lite extra då jag brinner för individualister som ger järnet för laget.
Det mesta har ju sagts och skrivits om helgens bragder, men jag vill väldigt gärna ge mitt perspektiv också. Om inte annat för att om några år ha något att titta tillbaka på. Jag roade mig faktiskt med att plocka fram blogginlägget som jag skrev efter att herrarna vann OS-guld i Vancouver för fyra år sedan. Även då uttryckte jag mig i liknande termer som jag inlett detta inlägg.
Men för att börja från början så hände det fullständigt osannolika i lördags. Ett svenskt damlandslag har tidigare bara vunnit en OS-stafett och det var så länge sen som 1960 i Squaw Valley. Under hela min uppväxt, strax efter Toini Gustafsson Rönnlunds storhetstid, då jag var ännu nördigare i min fäbless för skidsport, fanns det inte en enda tjej som kunna konkurrera i världseliten. Det var en fullständig dominans från sovjetiska och finska kvinnor och ibland dök upp det upp någon bra norska. Sverige hade i bästa fall en enda bra åkare som kunde komma topp-10, medan resten brukade hamna på placeringar mellan 20-40. Därför var det ett overkligt, oväntat och tillfälligt trendbrott då Marie-Helene "Billan" Westin Östlund överraskande slog till med ett guld på 20 km under VM 1987.
Därefter har det dröjt till vår nuvarande "Charlotte Kalla-generation" innan vi kunnat se att vi har ett damlag som också kan aspirera på topplatser i de stora mästerskapen. Med Charlotte som den lysande stjärnan har även laget bakom blivit bredare med allt fler tjejer som kan åka nästintill jämnt med världseliten. Tyvärr har detta sammanfallit med en galet bra norsk generation som i stafettsammanhang faktiskt varit oslagbara. Förlusten i lördags var deras första i en internationell stafett på fem år. De har tidigare sopat rent, nu blev de medaljlösa.
Känslan innan tävlingen var att Sverige hade bronsläge, vilket jag också skrev i blogginlägget om Charlotte Kalla förra veckan. Nu blev det bättre än så i och med toppensträckor i täten av Ida Ingemarsdotter och Emma Wikén. På tredjesträckan fick Anna Haag släppa många jobbiga sekunder, men trots att hon inte hittar vare sig form eller sin gamla kapacitet (usch vad jag lider med henne) så kämpade hon beundransvärt och höll ihop det tillfredställande. Utgångsläget för Charlotte med 25 sekunder fram till ledarlagen kändes precis på gränsen, det handlade ju trots allt bara om 5 kilometers åkning med en åktid på 11-12 minuter. Hon gjorde som ni alla vet det omöjliga och lagom till upploppet var hon ikapp och det var inget snack om vem som var drottningen i Sotji denna varma lördag. Jag grät glädjetårar under loppet, jag grät efteråt, jag grät under segerintervjuerna, jag grät under blomsterceremonin och jag fick chansen att gråta även under prisutdelningen dagen efter. Det var en av mina starkaste idrottsupplevelser framför TV:n någonsin. Tack för att jag fick uppleva detta.
Krönikören Jonas Karlsson på SVT, som för övrigt återkommer längre ner i detta inlägg, har som vanligt lyckats sätta de perfekta orden på damernas bragd. Så här skrev Karlsson i lördags:
GE HENNE EN RYGG OCH HON KAN VÄLTA EN VÄRLD
Var börjar man när man ska beskriva det omöjliga?
Kanske med konstaterandet att ingenting är – omöjligt.
Resten hade jag helst överlåtit till Julius Robert von Mayer.
Tyvärr är han död.
Det finns många som ska hyllas denna dag när silverregnet som fallit över svenskarna i Sotji ersattes av en guldglänsande sol.
Men allt börjar och slutar med Charlotte Kalla och hennes kompromisslösa satsning för att vinna ett guld. Efteråt lär hon oss veta att det också handlade om att rädda en vän.
Hennes lagkamrater bäddade för det gyllene läget genom lika oväntad som osannolik åkning.
Ida Ingemarsdotter hade gjort en tävling i världscupen över 5 kilometer tidigare i vinter. Då slutade hon 36:a, halvminuten bakom Heidi Weng. I dag var hon före.
Hur Emma Wikén gör vet jag inte, men hon har en märklig förmåga att förvandla syrefattig luft till turbobränsle. Hennes säsong har varit svajig.
I dag slog hon knock på Therese Johaug.
Haag tappade (som väntat) mark på sin tredjesträcka. Trots att hon släppte tätens ryggar smart och inte parkerade helt, så stack iväg till 26 sekunder.
26 sekunder. En eon. Snudd på en omöjlighet på en olympisk sistasträcka.
Julius Robert von Mayer är alltså död. För så är det – inget varar för evigt.
Hur strakt och mäktigt det än må vara.
Inkariket. Osmanska riket. Rom.
Även de mäktigaste imperier har förr eller senare fallit sönder.
Detsamma gäller inom idrotten.
Ostoppbara röda maskiner har hackat förr.
I Lake Placid 1980 skulle Sovjet spela sig fram till ett hockeyguld; ännu en match skulle bockas av, men det hade ingen berättat för ett gäng amerikanska collegekillar som såg till att Sovjets superstjärnor åkte på en av OS-historiens mest klassiska kollapser.
En påminnelse om att namn och meriter inte ger några givna medaljer.
Det kan tyckas överdrivet att jämföra Sveriges seger i dag med en av den olympiska historiens mest dramatiska och mytomspunna händelser.
Men en sak ska man ha klar för sig: Medan Norge skickade in sin fruktade slaktarmaskin skickade Sverige in Charlotte Kalla tillsammans med det bästa som gick att skrapa ihop från en delvis medioker säsong.
Norge kastade in ettan, tvåa, trean och fyran i den totala världscupen.
Sverige – nummer 11, 33, 42 och 63.
Norge hade inte förlorat en stafett på fem år och var på förhand en av de största favoriterna i dessa olympiska spel.
Som tur är säger inte siffror allt.
Eller så är det just det de gör.
Att Sverige vann guldet var en knall av astronomiska mått som fortfarande dånar mellan Kaukasus klippor.
I Sverige söker vi förklaringar för att begripa ett mirakel.
I Norge letar man orsaker för att förstå ett haveri.
Själv sitter jag, många timmar efter målgången, med ihålig blick och stirrar ut i längdskidornas universum för att få en skymt av de ord som kan beskriva Kallas kometklättring och Norges imploderade stjärnor; söker formuleringarna som kan beskriva hur den vintergata som låg öppen till en ny norsk segerfest förvandlades till en lutande isränna ner i fiaskots svarta hål.
Jag skruvar på kikaren och hittar en tysk fysiker.
Och en man som heter Urban.
Julius Robert von Mayer är lika död som den fem år norska segersviten. Han levde på 1800-talet och var den förste att formulera ”Energiprincipen” – en av vetenskapens mest grundläggande lagar – den som säger att energi varken kan skapas eller förstöras, bara omvandlas.
Om vi laborerar med den högst teoretiska modellen att mängden energi alltid måste vara densamma även inom längdskidåkningens lilla bubbla, så ter det sig på något sätt rimligt att trötta norskor öppnar möjligheten för piggare svenskor.
Ni behöver inte oroa er – jag är inte idiot nog att tro på det – men vad jag vill komma till är att de som saknar energin nu mycket väl kan ha bränt den tidigare.
Kort sagt: vad jag vill komma till är Tour de ski.
Kanske är det här vi hittar en delförklaring till de märkliga resultat vi sett hittills: att de som dominerat i världscupen nu är en bit efter och att de som varit skadade eller tävlat sparsamt är fräscha.
Norge satsade med full kraft på Tour de Ski, medan Sverige valde bort touren (endast Richardsson startade eftersom han var i behov av tävlingstempo).
Men en summering före damstafetten ger en ganska tydlig bild av att det i år varit svårt att framgångsrikt kombinera OS och världscupens verkliga kraftprov.
16 åkare hade tagit de 18 medaljerna före stafetten.
Av dessa var det bara fyra som fullföljde touren.
Tio av de 16 avstod touren.
Så när vi nu, efter åtta tävlingsdagar, hyllar våra framgångsrika skidhjältar så kanske vi också måste hylla kylan att prioritera bort årets viktigaste tävling i världscupen.
Kalla, Peterson, Olsson, Jönsson och Hellner avstod touren för att ha energi och kraft till OS.
Det var givit sensationella åtta medaljer hittills.
And counting.
Men likväl som vi anropar döda tyska fysiker för förklaringar, hitta vi också förklaringar på närmare håll.
Urban Nilsson och det svenska vallateamet har gjort ett fantastiskt mästerskap och ordnat både fäste och (framför allt) glid i världsklass.
Vi pratar mest valla när det går åt skogen. När svenskar lyckas hamnar fokus nästan alltid på åkarna. Men utan bra skidor blir fin form fruktlös. Fråga nån i Norge.
För Charlotte Kalla var både fantastisk form och formidabla skidor en förutsättning för dagens prestation.
Kalla hatar att förlora. Men lika mycket hatade hon tanken på att se vännen Anna Haag som syndabock.
Så hon öppnade i ett rasande tempo. Och ökade.
Meter för meter. Ett kontrollerat ursinne; en målmedveten urkraft. Såg bara framåt. Över nästa krön. Framåt.
Efter någon kilometer såg hon även en tyska och en finska.
Ge den kvinnan en trikåklädd rygg i fjärran och hon kan välta en värld.
In mot stadion var hon ikapp Lähteenmäki och vindsnabba Herrmann. Kalla borde ha bränt sitt bästa krut, men trollade fram en hink dynamit och exploderade i en monsterspurt som numer är svensk idrottshistoria.
Var börjar man när man ska beskriva det omöjliga?
Kanske med konstaterandet att ingenting är – omöjligt.
Resten hade jag helst överlåtit till Julius Robert von Mayer.
Tyvärr är han död.
Det finns många som ska hyllas denna dag när silverregnet som fallit över svenskarna i Sotji ersattes av en guldglänsande sol.
Men allt börjar och slutar med Charlotte Kalla och hennes kompromisslösa satsning för att vinna ett guld. Efteråt lär hon oss veta att det också handlade om att rädda en vän.
Hennes lagkamrater bäddade för det gyllene läget genom lika oväntad som osannolik åkning.
Ida Ingemarsdotter hade gjort en tävling i världscupen över 5 kilometer tidigare i vinter. Då slutade hon 36:a, halvminuten bakom Heidi Weng. I dag var hon före.
Hur Emma Wikén gör vet jag inte, men hon har en märklig förmåga att förvandla syrefattig luft till turbobränsle. Hennes säsong har varit svajig.
I dag slog hon knock på Therese Johaug.
Haag tappade (som väntat) mark på sin tredjesträcka. Trots att hon släppte tätens ryggar smart och inte parkerade helt, så stack iväg till 26 sekunder.
26 sekunder. En eon. Snudd på en omöjlighet på en olympisk sistasträcka.
Julius Robert von Mayer är alltså död. För så är det – inget varar för evigt.
Hur strakt och mäktigt det än må vara.
Inkariket. Osmanska riket. Rom.
Även de mäktigaste imperier har förr eller senare fallit sönder.
Detsamma gäller inom idrotten.
Ostoppbara röda maskiner har hackat förr.
I Lake Placid 1980 skulle Sovjet spela sig fram till ett hockeyguld; ännu en match skulle bockas av, men det hade ingen berättat för ett gäng amerikanska collegekillar som såg till att Sovjets superstjärnor åkte på en av OS-historiens mest klassiska kollapser.
En påminnelse om att namn och meriter inte ger några givna medaljer.
Det kan tyckas överdrivet att jämföra Sveriges seger i dag med en av den olympiska historiens mest dramatiska och mytomspunna händelser.
Men en sak ska man ha klar för sig: Medan Norge skickade in sin fruktade slaktarmaskin skickade Sverige in Charlotte Kalla tillsammans med det bästa som gick att skrapa ihop från en delvis medioker säsong.
Norge kastade in ettan, tvåa, trean och fyran i den totala världscupen.
Sverige – nummer 11, 33, 42 och 63.
Norge hade inte förlorat en stafett på fem år och var på förhand en av de största favoriterna i dessa olympiska spel.
Som tur är säger inte siffror allt.
Eller så är det just det de gör.
Att Sverige vann guldet var en knall av astronomiska mått som fortfarande dånar mellan Kaukasus klippor.
I Sverige söker vi förklaringar för att begripa ett mirakel.
I Norge letar man orsaker för att förstå ett haveri.
Själv sitter jag, många timmar efter målgången, med ihålig blick och stirrar ut i längdskidornas universum för att få en skymt av de ord som kan beskriva Kallas kometklättring och Norges imploderade stjärnor; söker formuleringarna som kan beskriva hur den vintergata som låg öppen till en ny norsk segerfest förvandlades till en lutande isränna ner i fiaskots svarta hål.
Jag skruvar på kikaren och hittar en tysk fysiker.
Och en man som heter Urban.
Julius Robert von Mayer är lika död som den fem år norska segersviten. Han levde på 1800-talet och var den förste att formulera ”Energiprincipen” – en av vetenskapens mest grundläggande lagar – den som säger att energi varken kan skapas eller förstöras, bara omvandlas.
Om vi laborerar med den högst teoretiska modellen att mängden energi alltid måste vara densamma även inom längdskidåkningens lilla bubbla, så ter det sig på något sätt rimligt att trötta norskor öppnar möjligheten för piggare svenskor.
Ni behöver inte oroa er – jag är inte idiot nog att tro på det – men vad jag vill komma till är att de som saknar energin nu mycket väl kan ha bränt den tidigare.
Kort sagt: vad jag vill komma till är Tour de ski.
Kanske är det här vi hittar en delförklaring till de märkliga resultat vi sett hittills: att de som dominerat i världscupen nu är en bit efter och att de som varit skadade eller tävlat sparsamt är fräscha.
Norge satsade med full kraft på Tour de Ski, medan Sverige valde bort touren (endast Richardsson startade eftersom han var i behov av tävlingstempo).
Men en summering före damstafetten ger en ganska tydlig bild av att det i år varit svårt att framgångsrikt kombinera OS och världscupens verkliga kraftprov.
16 åkare hade tagit de 18 medaljerna före stafetten.
Av dessa var det bara fyra som fullföljde touren.
Tio av de 16 avstod touren.
Så när vi nu, efter åtta tävlingsdagar, hyllar våra framgångsrika skidhjältar så kanske vi också måste hylla kylan att prioritera bort årets viktigaste tävling i världscupen.
Kalla, Peterson, Olsson, Jönsson och Hellner avstod touren för att ha energi och kraft till OS.
Det var givit sensationella åtta medaljer hittills.
And counting.
Men likväl som vi anropar döda tyska fysiker för förklaringar, hitta vi också förklaringar på närmare håll.
Urban Nilsson och det svenska vallateamet har gjort ett fantastiskt mästerskap och ordnat både fäste och (framför allt) glid i världsklass.
Vi pratar mest valla när det går åt skogen. När svenskar lyckas hamnar fokus nästan alltid på åkarna. Men utan bra skidor blir fin form fruktlös. Fråga nån i Norge.
För Charlotte Kalla var både fantastisk form och formidabla skidor en förutsättning för dagens prestation.
Kalla hatar att förlora. Men lika mycket hatade hon tanken på att se vännen Anna Haag som syndabock.
Så hon öppnade i ett rasande tempo. Och ökade.
Meter för meter. Ett kontrollerat ursinne; en målmedveten urkraft. Såg bara framåt. Över nästa krön. Framåt.
Efter någon kilometer såg hon även en tyska och en finska.
Ge den kvinnan en trikåklädd rygg i fjärran och hon kan välta en värld.
In mot stadion var hon ikapp Lähteenmäki och vindsnabba Herrmann. Kalla borde ha bränt sitt bästa krut, men trollade fram en hink dynamit och exploderade i en monsterspurt som numer är svensk idrottshistoria.
'GE HENNE EN RYGG OCH HON KAN VÄLTA EN VÄRLD'
Var börjar man när man ska beskriva det omöjliga?
Kanske med konstaterandet att ingenting är – omöjligt.
Resten hade jag helst överlåtit till Julius Robert von Mayer.
Tyvärr är han död.
Det finns många som ska hyllas denna dag när silverregnet som fallit över svenskarna i Sotji ersattes av en guldglänsande sol.
Men allt börjar och slutar med Charlotte Kalla och hennes kompromisslösa satsning för att vinna ett guld. Efteråt lär hon oss veta att det också handlade om att rädda en vän.
Hennes lagkamrater bäddade för det gyllene läget genom lika oväntad som osannolik åkning.
Ida Ingemarsdotter hade gjort en tävling i världscupen över 5 kilometer tidigare i vinter. Då slutade hon 36:a, halvminuten bakom Heidi Weng. I dag var hon före.
Hur Emma Wikén gör vet jag inte, men hon har en märklig förmåga att förvandla syrefattig luft till turbobränsle. Hennes säsong har varit svajig.
I dag slog hon knock på Therese Johaug.
Haag tappade (som väntat) mark på sin tredjesträcka. Trots att hon släppte tätens ryggar smart och inte parkerade helt, så stack iväg till 26 sekunder.
26 sekunder. En eon. Snudd på en omöjlighet på en olympisk sistasträcka.
Julius Robert von Mayer är alltså död. För så är det – inget varar för evigt.
Hur strakt och mäktigt det än må vara.
Inkariket. Osmanska riket. Rom.
Även de mäktigaste imperier har förr eller senare fallit sönder.
Detsamma gäller inom idrotten.
Ostoppbara röda maskiner har hackat förr.
I Lake Placid 1980 skulle Sovjet spela sig fram till ett hockeyguld; ännu en match skulle bockas av, men det hade ingen berättat för ett gäng amerikanska collegekillar som såg till att Sovjets superstjärnor åkte på en av OS-historiens mest klassiska kollapser.
En påminnelse om att namn och meriter inte ger några givna medaljer.
Det kan tyckas överdrivet att jämföra Sveriges seger i dag med en av den olympiska historiens mest dramatiska och mytomspunna händelser.
Men en sak ska man ha klar för sig: Medan Norge skickade in sin fruktade slaktarmaskin skickade Sverige in Charlotte Kalla tillsammans med det bästa som gick att skrapa ihop från en delvis medioker säsong.
Norge kastade in ettan, tvåa, trean och fyran i den totala världscupen.
Sverige – nummer 11, 33, 42 och 63.
Norge hade inte förlorat en stafett på fem år och var på förhand en av de största favoriterna i dessa olympiska spel.
Som tur är säger inte siffror allt.
Eller så är det just det de gör.
Att Sverige vann guldet var en knall av astronomiska mått som fortfarande dånar mellan Kaukasus klippor.
I Sverige söker vi förklaringar för att begripa ett mirakel.
I Norge letar man orsaker för att förstå ett haveri.
Själv sitter jag, många timmar efter målgången, med ihålig blick och stirrar ut i längdskidornas universum för att få en skymt av de ord som kan beskriva Kallas kometklättring och Norges imploderade stjärnor; söker formuleringarna som kan beskriva hur den vintergata som låg öppen till en ny norsk segerfest förvandlades till en lutande isränna ner i fiaskots svarta hål.
Jag skruvar på kikaren och hittar en tysk fysiker.
Och en man som heter Urban.
Julius Robert von Mayer är lika död som den fem år norska segersviten. Han levde på 1800-talet och var den förste att formulera ”Energiprincipen” – en av vetenskapens mest grundläggande lagar – den som säger att energi varken kan skapas eller förstöras, bara omvandlas.
Om vi laborerar med den högst teoretiska modellen att mängden energi alltid måste vara densamma även inom längdskidåkningens lilla bubbla, så ter det sig på något sätt rimligt att trötta norskor öppnar möjligheten för piggare svenskor.
Ni behöver inte oroa er – jag är inte idiot nog att tro på det – men vad jag vill komma till är att de som saknar energin nu mycket väl kan ha bränt den tidigare.
Kort sagt: vad jag vill komma till är Tour de ski.
Kanske är det här vi hittar en delförklaring till de märkliga resultat vi sett hittills: att de som dominerat i världscupen nu är en bit efter och att de som varit skadade eller tävlat sparsamt är fräscha.
Norge satsade med full kraft på Tour de Ski, medan Sverige valde bort touren (endast Richardsson startade eftersom han var i behov av tävlingstempo).
Men en summering före damstafetten ger en ganska tydlig bild av att det i år varit svårt att framgångsrikt kombinera OS och världscupens verkliga kraftprov.
16 åkare hade tagit de 18 medaljerna före stafetten.
Av dessa var det bara fyra som fullföljde touren.
Tio av de 16 avstod touren.
Så när vi nu, efter åtta tävlingsdagar, hyllar våra framgångsrika skidhjältar så kanske vi också måste hylla kylan att prioritera bort årets viktigaste tävling i världscupen.
Kalla, Peterson, Olsson, Jönsson och Hellner avstod touren för att ha energi och kraft till OS.
Det var givit sensationella åtta medaljer hittills.
And counting.
Men likväl som vi anropar döda tyska fysiker för förklaringar, hitta vi också förklaringar på närmare håll.
Urban Nilsson och det svenska vallateamet har gjort ett fantastiskt mästerskap och ordnat både fäste och (framför allt) glid i världsklass.
Vi pratar mest valla när det går åt skogen. När svenskar lyckas hamnar fokus nästan alltid på åkarna. Men utan bra skidor blir fin form fruktlös. Fråga nån i Norge.
För Charlotte Kalla var både fantasisk form och formidabla skidor en förutsättning för dagens prestation.
Kalla hatar att förlora. Men lika mycket hatade hon tanken på att se vännen Anna Haag som syndabock.
Så hon öppnade i ett rasande tempo. Och ökade.
Meter för meter. Ett kontrollerat ursinne; en målmedveten urkraft. Såg bara framåt. Över nästa krön. Framåt.
Efter någon kilometer såg hon även en tyska och en finska.
Ge den kvinnan en trikåklädd rygg i fjärran och hon kan välta en värld.
In mot stadion var hon ikapp Lähteenmäki och vindsnabba Herrmann. Kalla borde ha bränt sitt bästa krut, men trollade fram en hink dynamit och exploderade i en monsterspurt som numer är svensk idrottshistoria."
Var börjar man när man ska beskriva det omöjliga?
Kanske med konstaterandet att ingenting är – omöjligt.
Resten hade jag helst överlåtit till Julius Robert von Mayer.
Tyvärr är han död.
Det finns många som ska hyllas denna dag när silverregnet som fallit över svenskarna i Sotji ersattes av en guldglänsande sol.
Men allt börjar och slutar med Charlotte Kalla och hennes kompromisslösa satsning för att vinna ett guld. Efteråt lär hon oss veta att det också handlade om att rädda en vän.
Hennes lagkamrater bäddade för det gyllene läget genom lika oväntad som osannolik åkning.
Ida Ingemarsdotter hade gjort en tävling i världscupen över 5 kilometer tidigare i vinter. Då slutade hon 36:a, halvminuten bakom Heidi Weng. I dag var hon före.
Hur Emma Wikén gör vet jag inte, men hon har en märklig förmåga att förvandla syrefattig luft till turbobränsle. Hennes säsong har varit svajig.
I dag slog hon knock på Therese Johaug.
Haag tappade (som väntat) mark på sin tredjesträcka. Trots att hon släppte tätens ryggar smart och inte parkerade helt, så stack iväg till 26 sekunder.
26 sekunder. En eon. Snudd på en omöjlighet på en olympisk sistasträcka.
Julius Robert von Mayer är alltså död. För så är det – inget varar för evigt.
Hur strakt och mäktigt det än må vara.
Inkariket. Osmanska riket. Rom.
Även de mäktigaste imperier har förr eller senare fallit sönder.
Detsamma gäller inom idrotten.
Ostoppbara röda maskiner har hackat förr.
I Lake Placid 1980 skulle Sovjet spela sig fram till ett hockeyguld; ännu en match skulle bockas av, men det hade ingen berättat för ett gäng amerikanska collegekillar som såg till att Sovjets superstjärnor åkte på en av OS-historiens mest klassiska kollapser.
En påminnelse om att namn och meriter inte ger några givna medaljer.
Det kan tyckas överdrivet att jämföra Sveriges seger i dag med en av den olympiska historiens mest dramatiska och mytomspunna händelser.
Men en sak ska man ha klar för sig: Medan Norge skickade in sin fruktade slaktarmaskin skickade Sverige in Charlotte Kalla tillsammans med det bästa som gick att skrapa ihop från en delvis medioker säsong.
Norge kastade in ettan, tvåa, trean och fyran i den totala världscupen.
Sverige – nummer 11, 33, 42 och 63.
Norge hade inte förlorat en stafett på fem år och var på förhand en av de största favoriterna i dessa olympiska spel.
Som tur är säger inte siffror allt.
Eller så är det just det de gör.
Att Sverige vann guldet var en knall av astronomiska mått som fortfarande dånar mellan Kaukasus klippor.
I Sverige söker vi förklaringar för att begripa ett mirakel.
I Norge letar man orsaker för att förstå ett haveri.
Själv sitter jag, många timmar efter målgången, med ihålig blick och stirrar ut i längdskidornas universum för att få en skymt av de ord som kan beskriva Kallas kometklättring och Norges imploderade stjärnor; söker formuleringarna som kan beskriva hur den vintergata som låg öppen till en ny norsk segerfest förvandlades till en lutande isränna ner i fiaskots svarta hål.
Jag skruvar på kikaren och hittar en tysk fysiker.
Och en man som heter Urban.
Julius Robert von Mayer är lika död som den fem år norska segersviten. Han levde på 1800-talet och var den förste att formulera ”Energiprincipen” – en av vetenskapens mest grundläggande lagar – den som säger att energi varken kan skapas eller förstöras, bara omvandlas.
Om vi laborerar med den högst teoretiska modellen att mängden energi alltid måste vara densamma även inom längdskidåkningens lilla bubbla, så ter det sig på något sätt rimligt att trötta norskor öppnar möjligheten för piggare svenskor.
Ni behöver inte oroa er – jag är inte idiot nog att tro på det – men vad jag vill komma till är att de som saknar energin nu mycket väl kan ha bränt den tidigare.
Kort sagt: vad jag vill komma till är Tour de ski.
Kanske är det här vi hittar en delförklaring till de märkliga resultat vi sett hittills: att de som dominerat i världscupen nu är en bit efter och att de som varit skadade eller tävlat sparsamt är fräscha.
Norge satsade med full kraft på Tour de Ski, medan Sverige valde bort touren (endast Richardsson startade eftersom han var i behov av tävlingstempo).
Men en summering före damstafetten ger en ganska tydlig bild av att det i år varit svårt att framgångsrikt kombinera OS och världscupens verkliga kraftprov.
16 åkare hade tagit de 18 medaljerna före stafetten.
Av dessa var det bara fyra som fullföljde touren.
Tio av de 16 avstod touren.
Så när vi nu, efter åtta tävlingsdagar, hyllar våra framgångsrika skidhjältar så kanske vi också måste hylla kylan att prioritera bort årets viktigaste tävling i världscupen.
Kalla, Peterson, Olsson, Jönsson och Hellner avstod touren för att ha energi och kraft till OS.
Det var givit sensationella åtta medaljer hittills.
And counting.
Men likväl som vi anropar döda tyska fysiker för förklaringar, hitta vi också förklaringar på närmare håll.
Urban Nilsson och det svenska vallateamet har gjort ett fantastiskt mästerskap och ordnat både fäste och (framför allt) glid i världsklass.
Vi pratar mest valla när det går åt skogen. När svenskar lyckas hamnar fokus nästan alltid på åkarna. Men utan bra skidor blir fin form fruktlös. Fråga nån i Norge.
För Charlotte Kalla var både fantasisk form och formidabla skidor en förutsättning för dagens prestation.
Kalla hatar att förlora. Men lika mycket hatade hon tanken på att se vännen Anna Haag som syndabock.
Så hon öppnade i ett rasande tempo. Och ökade.
Meter för meter. Ett kontrollerat ursinne; en målmedveten urkraft. Såg bara framåt. Över nästa krön. Framåt.
Efter någon kilometer såg hon även en tyska och en finska.
Ge den kvinnan en trikåklädd rygg i fjärran och hon kan välta en värld.
In mot stadion var hon ikapp Lähteenmäki och vindsnabba Herrmann. Kalla borde ha bränt sitt bästa krut, men trollade fram en hink dynamit och exploderade i en monsterspurt som numer är svensk idrottshistoria."
Jonas Karlsson
Jag är så nördig att jag spelade in prisutdelningen från TV:n. Jag kan se den om och om och om igen....
Edit: Tack så jävla mycket IOK för att ni blockade mitt videoklipp typ tre minuter efter att jag laddat upp det på YouTube. Ni är en korrupt pajasorganisation som främst förtjänar förakt.
Herrstafetten under söndagen var något annat. Sverige utmålades märkligt nog som favoriter. Skälet var väl den fina start som svenskarna haft hittills under OS, annars anser jag att framförallt Ryssland, men även Norge, har på papperet normalt sett starkare och mer meriterade lag.
Men redan på första sträckan förstod åtminstone jag hur det skulle sluta. Debutanten Lars Nelsson visade noll respekt för sina motståndare och trots en tappad skida redan efter en knapp kilometers åkning så var han snabbast på inledningssträckan och framförallt hakade han av både Ryssland och Norge. Daniel Richardsson förvaltade det smaskiga utgångsläget under andra sträckan och gav Johan Olsson en stor ledning som han behärskat höll, även om ryssen Legkov tog sig fram som en furie i spåret och tog in ganska mycket. Trots detta kändes det tvärlugnt när Marcus Hellner gav sig ut på sistasträckan, inte minst eftersom han visat toppform under tävlingarna och mycket riktigt blev det rena defileringen för honom och det svenska laget.
Det finns så oerhört mycket att säga om den svenska prestationen. Mycket fokus har hamnat på vallateamet som hamnat helt rätt denna gång, vilket jag för övrigt uppmärksammade i andra sociala medier före helgen och innan alla helt plötsligt snackar om just vallningen. Även det faktum att lagsammanhållningen är grym har noterats och det gäller allt från åkare, till ledare av olika slag. Förbundskaptenen Rikard Grips roll i det hela ska verkligen inte underskattas. Aftonbladet har i en dokumentation beskrivit bakomliggande anledningar till succén och därmed hans stora ledarskap.
Även SVT:s glimrande krönikör Jonas Karlsson är inne på samma spår(!) i sin krönika efter herrarnas stafettguld:
Ännu en gång säger jag det: Tack för att jag får uppleva dessa svenska framgångar. De fyller mig med en oerhörd lycka och stolthet och än är inte OS slut...
//Steven :-)