Stevens Sanningar

Redan för ett år sen betraktade jag Skellefteås insats i SM-slutspelet i ishockey som något alldeles extra. De hade 12-1 i matcher under slutspelet, där matchserierna ofta brukar vara både hårda och långa. I år blev det "bara" 12-2, men finalslakten av Färjestad med totalt 20-3 över fyra matcher är helt osannolik och bekräftar min uppfattning om att inget svenskt klubblag har varit så dominerande under de 39 säsonger som elitserien/SHL har funnits. Hela den eran har jag bra pejl på och tycker mig ha fog för att göra den egentliga omöjliga jämförelsen av olika mästarlag under olika tidsepoker.

 

Skellefteå AIK står för en hockey som är av en helt annan dimension än vad konkurrerande klubbar kan visa upp. I mina ögon är det framförallt speeden och förmågan att äga hela banan som gör den gigantiska skillnaden mot de andra lagen. Det är verkligen anmärkningsvärt när motståndarna känner sig uppgivna på förhand i en viljesport som ishockey, men precis de signalerna har både spelare och ledare i Färjestad skickat ut, vilket naturligtvis gör det omöjliga uppdraget ännu mer omöjligt.

 

Under kvällen har jag funderat en del på SHL och viljan att stänga ligan. Nu blev det ju inte riktigt så, bara nästan eftersom det finns en liten springa på glänt för lag att avancera i seriesystemet. Just den diskussionen känner jag igen sen decennier tillbaka. Jag har ju en bakgrund inom elithockeyn som domare under många år, men var också i högsta grad involverad i hockeyetablissemanget under 90-talet. Jag satt som förtroendevald i diverse kommittéer, grupper, styrelser och utredningar. Redan då ville elitserieföreningen (som senare bytte namn till Svenska Hockeyligan) stänga elitserien. Och redan då tyckte jag att idén var lika fel som jag anser den vara idag.

 

Utan att vara alltför mycket bakåtsträvare eller naiv i överkant så anser jag att drivkraften inom svensk idrott varit möjligheten att göra det omöjliga. Alla hårt ideellt arbetande ledare, eller för all del även alla ledare med kaffepengar som ersättning, har alltid varit drivkraften i svensk idrott och jag tror inte att man ska underskatta drivkraften i att kunna avancera i seriesystemet.

 

De som propagerar för en stängd liga har ju naturligtvis sina skäl för det och jag begriper de argument som förs fram. Självklart vill en styrelse för en klubb som omsätter en bra bit över 100 miljoner (gäller de flesta klubbarna i SHL) kunna bygga för framtiden och känna en trygghet i att oavsett sportsliga dippar fortfarande kunna erbjuda sin produkt, i det här fallet ishockeyevent i landets högsta liga. En degradering till allsvenskan innebär ett stort bortfall i reklam-, TV- och publikintäkter vilket självklart påverkar hela organisationen, från spelartrupp till kanslifunktioner samt allt däremellan.

 

Min Point är emellertid att Sverige är en alldeles för liten marknad för en stängd liga. En sådan nyordning bygger på att intresset för ligan hålls vid liv utifrån delvis andra faktorer och att klubbarna ändå lyckas skapa ett tillräckligt stort intresse för sina matcher (vilka genererar pengarna direkt och indirekt). Det är här jag tror att man biter sig i svansen, för utan streckmatcher på "liv och död" och med både hängslen och livrem på, kommer intresset sakteliga att dö ut hos de alltmer flyfotade evenemangskonsumenterna. SHL kan ju inte heller locka med en produkt i världsklass. I stort sett spelar världens 8-900 bästa spelare i Nordamerika och även KHL i öster har fler spelare av toppklass än vad den svenska ligan kan visa upp.

 

Blir det dessutom ännu svårare än idag att avancera i seriesystemet (inget lag åker väl ur direkt ur någon hockeyserie längre?) misstänker jag att motivationsfaktorn försvinner för många av de tusentals ledare som ändå lägger grunden för det som på sikt skapar elitverksamheten. Ishockey och fotboll är sedan länge individuella sporter i mångt och mycket (hockeyn värst naturligtvis... inom fotbollen finns fortfarande ett vettigt upp- och nedflyttningssystem) där allt färre spelar för sitt klubbmärke och allt fler spelar för sin egen karriär och plånbok. Inget fel i det kanske, alla är sig själva närmast och marknaden styr. Lite förvirrande dock när samma spelare hinner dyka upp i tre-fyra olika lag under en säsong.

 

Jag tror inte att modellen passar svensk idrott överhuvudtaget, inte ens ishockeysporten som sedan länge sålt ut mycket av sin själ. Nu tar det naturligtvis lång tid innan detta får full genomslagskraft, men i och med att ishockey är en dyr sport att utöva kan raset komma relativt snabbt. Jag anser att en bra bredd är en förutsättning för att skapa en slagkraftig elit på samma sätt som elitens intresseväckande mekanism skapar bredden. Frågan är vilket intresse en stängd liga med bortåt hälften nya namn i  trupperna varje år kan skapa? Faktum är att årets SM-final kanske ger en försmak. Vilka har egentligen orkat bry sig utom de mest initierade ishockeynördarna eller supportrarna till finallagen? Förresten verkade även Karlstadborna ha tappat intresset redan innan spiken i kistan var islagen...

 

Skellefteå AIK spelade inte i den högsta serien under 16 säsonger 1990-2006. Tänk om elitserien hade bommats igen då, precis som många vill göra nu. De hade varit förvisade till att inte ens få chansen att komma in i finrummet. Dörren hade varit stängd trots en förening och en bygd som i stort sett lever hockey 24/7, drivna av drömmen att komma tillbaka till högsta serien. En dröm som varje år gjorde att deras hemmaarena var fullsatt med cirka 5000 personer när det var dags för det första träningspasset på is i augusti. Det är den drömmen som driver svensk idrott framåt och tack vare att ligan ännu inte var stängd lyckades västerbottningarna ta sig tillbaka och idag är de som dominerar svensk hockey och leder utvecklingen framåt. Låt den drömmen få leva över hela landet.